Söndagmorgon och social bakfylla
Igår var jag på kalas och som vanligt har jag ingen bakfylla. Jag har aldrig haft en bakfylla i vanlig mening. Jag och min älskling förfestade med grabbarna lite och sen gick vi hem till en annan kompis och festade vidare. Jag blev fullare än jag varit på flera år och fortfarande ingen bakfylla. jag brukar fundera ibland hur mycket jag egentligen ska dricka innan jag får bakfylla. Det känns nästan dåligt att inte behöva lida för fyllan som de flesta andra gör. Som att jag en dag kommer att gå alla bakfyllors moder och dö på fläcken.
Klockan var närmare fyra innan jag och min älskling, efter ett par timmar av djupa diskussioner och kärleksförklaringar, kom i säng och jag somnade fort. Jag kommer knappt ihåg att jag lade huvudet på kudden ens en gång. Det är här det sjuka börjar.
Jag vaknar, pigg och utvilad strax innan åtta på morgonen. Vad gör jag sen? jo jag stället mig och bakar bröd så det ska finnas frukost till Älskling när han vaknar eftersom jag åt det sista brödet. Det bara kan inte vara normalt att reagera såhär på fylla! Men ändå är det så jag alltid reagerat.
Jag dricker inte ofta. Jag tar aldrig alkohol till maten, jag har aldrig klarat av kombinationen mat och alkohol av någon anledning. På ett år, om man ska se till något slags medeltal, så dricker jag kanske en gång i månaden, på sin höjd. Enligt min egen logik borde det innebära att jag är mer intolerant till alkohol än om man dricker oftare. Om kroppen är ovan vid giftet borde det ta hårdare. Samtidigt är det lika logiskt att om kroppen mår tiptop eftersom det inte får i sig så mycket gift har den större kapacitet till att göra sig av med giftet fort. Oavsett varför så sover jag djupt och vaknar mer utvilad än jag varit på länge om jag haft en kanonfylla kvällen innan. Jag sover kort och koncist. ;)
Det jag däremot råkar ut för är något som jag kallar för"social bakfylla". Den som läst mina andra blogginlägg vet att det kräver en ganska stor mängd energi för mig att umgås socialt. Det har inte att göra med att jag inte tycker om att umgås, det är tvärtom. Jag älskar människor, det är bara det att jag blir väldigt trött av att ha dem omkring mig. På en fest är det i regel många människor och festen i sig passar mig väldigt bra som socialt umgängessätt. Det kanske låter ologiskt för dig men låt mig förklara. På en fest, i alla fall de jag besöker, finns massor av de människor jag tycker om samlade på en och samma plats. Jag sparar jättemycket energi på att vara jättesocial vid ett tillfälle snarare än att samla upp energin vid säg 15 separata tillfällen. Dessutom ligger det inte någon press på mig som "samtalspartner" eller "underhållare", eftersom det finns så många andra människor där kan jag bara smälta in och finnas stundtals när en diskussion eller situation jag inte kan delta i bryter ut. Däremot finns det en väldigt stor baksida.
Den sociala bakfyllan är det som händer mig i flera dagar, ibland upp till en vecka, efter att jag varit på en fest eller likartad social tillställning. När min mentala, sociala energi är fullkomligt tömd och jag helt enkelt inte orkar träffa folk. Naturligtvis spelar fyllans kemi in på det där också. Även om jag inte har en traditionell bakfylla, så har jag ju fortfarande fått i mig samma gift och det giftet påverkar människan generellt i upp till en vecka efterås bland annat genom att öka ångest och störa sömnen och allt vad det är. Så den "veckobakfylleångesten" måste ju påverka den sociala bakfyllan och förstärka den, men jag känner att det är viktigt att poängtera att den kommer oavsett om jag druckit något eller inte.
Ett intressant fenomen och ett uttryck jag hoppas sprider sig, det här med "social bakfylla", för jag är övertygad om att det är många som upplever den.
I övrigt så var festen väldigt trevlig och vi hade många oerhört givande diskussioner om samhället, kvartslivskriser och utanförskap. Det är så skönt att diskutera sådanna ämnen med människor som inte befinner sig i min situation men som tycker precis som jag. Det finns hopp för framtiden... ;)
Klockan var närmare fyra innan jag och min älskling, efter ett par timmar av djupa diskussioner och kärleksförklaringar, kom i säng och jag somnade fort. Jag kommer knappt ihåg att jag lade huvudet på kudden ens en gång. Det är här det sjuka börjar.
Jag vaknar, pigg och utvilad strax innan åtta på morgonen. Vad gör jag sen? jo jag stället mig och bakar bröd så det ska finnas frukost till Älskling när han vaknar eftersom jag åt det sista brödet. Det bara kan inte vara normalt att reagera såhär på fylla! Men ändå är det så jag alltid reagerat.
Jag dricker inte ofta. Jag tar aldrig alkohol till maten, jag har aldrig klarat av kombinationen mat och alkohol av någon anledning. På ett år, om man ska se till något slags medeltal, så dricker jag kanske en gång i månaden, på sin höjd. Enligt min egen logik borde det innebära att jag är mer intolerant till alkohol än om man dricker oftare. Om kroppen är ovan vid giftet borde det ta hårdare. Samtidigt är det lika logiskt att om kroppen mår tiptop eftersom det inte får i sig så mycket gift har den större kapacitet till att göra sig av med giftet fort. Oavsett varför så sover jag djupt och vaknar mer utvilad än jag varit på länge om jag haft en kanonfylla kvällen innan. Jag sover kort och koncist. ;)
Det jag däremot råkar ut för är något som jag kallar för"social bakfylla". Den som läst mina andra blogginlägg vet att det kräver en ganska stor mängd energi för mig att umgås socialt. Det har inte att göra med att jag inte tycker om att umgås, det är tvärtom. Jag älskar människor, det är bara det att jag blir väldigt trött av att ha dem omkring mig. På en fest är det i regel många människor och festen i sig passar mig väldigt bra som socialt umgängessätt. Det kanske låter ologiskt för dig men låt mig förklara. På en fest, i alla fall de jag besöker, finns massor av de människor jag tycker om samlade på en och samma plats. Jag sparar jättemycket energi på att vara jättesocial vid ett tillfälle snarare än att samla upp energin vid säg 15 separata tillfällen. Dessutom ligger det inte någon press på mig som "samtalspartner" eller "underhållare", eftersom det finns så många andra människor där kan jag bara smälta in och finnas stundtals när en diskussion eller situation jag inte kan delta i bryter ut. Däremot finns det en väldigt stor baksida.
Den sociala bakfyllan är det som händer mig i flera dagar, ibland upp till en vecka, efter att jag varit på en fest eller likartad social tillställning. När min mentala, sociala energi är fullkomligt tömd och jag helt enkelt inte orkar träffa folk. Naturligtvis spelar fyllans kemi in på det där också. Även om jag inte har en traditionell bakfylla, så har jag ju fortfarande fått i mig samma gift och det giftet påverkar människan generellt i upp till en vecka efterås bland annat genom att öka ångest och störa sömnen och allt vad det är. Så den "veckobakfylleångesten" måste ju påverka den sociala bakfyllan och förstärka den, men jag känner att det är viktigt att poängtera att den kommer oavsett om jag druckit något eller inte.
Ett intressant fenomen och ett uttryck jag hoppas sprider sig, det här med "social bakfylla", för jag är övertygad om att det är många som upplever den.
I övrigt så var festen väldigt trevlig och vi hade många oerhört givande diskussioner om samhället, kvartslivskriser och utanförskap. Det är så skönt att diskutera sådanna ämnen med människor som inte befinner sig i min situation men som tycker precis som jag. Det finns hopp för framtiden... ;)
Jantelagen
Jag har ett problem, eller snarare så har andra ett problem med mig. Folk antar ibland att jag tror att jag är bättre än dom och att jag skryter mycket. Varje gång jag får höra det blir det som en chock, jag blir svag och får ont i bröstet i dagar. Jag har alltid sett mig som en god människa. Aldrig en perfekt människa, men med de goda avsikter. Aldrig bättre än någon annan, men ofta annorlunda. Kanske oftast sämre än andra dessutom, mitt självförtroende är knappast tiptop.
Mitt problem ligger i mitt sätt att tala och kommunicera, något jag har svårigheter med till den grad att det faktiskt räknas som ett handikapp. Människor utgår ifrån att jag menar allt exakt som det låter, eftersom jag är väldigt begåvad i språk, men faktum är att jag i just tal har oerhört svårt för att uttrycka mig på rätt sätt. En annan bidragande faktor är att mitt rent fysiska sätt att tala ofta låter tillkonstlat och arrogant enligt många, och det är oerhört frustrerande eftersom jag aldrig faktiskt menar det så. Jag är bara inte bra på socialt umgänge, och jag försöker ofta poängtera det för min omgivning och de säger att det är trams, jag är ju hur bra som helst på att umgås men sen när dessa missförstånd börjar uppdagas så är det ingen som tänker på att jag faktiskt har ett handikapp i den sfären. Jag har ofta samma problem med humor. Ofta tror folk att jag skämtar eller är ironisk fast så inte är fallet, ofta tvärtom också, att jag är ironisk när jag i själva verket är uppriktig. Ofta när jag diskuterar en sak med någon försöker jag förklara samma sak på flera olika sätt, för att se vilket sätt som verkar få personen att förstå. Det resulterar ofta i att jag i deras ögon säger emot mig själv, när jag i själva verket försökt använda flera olika sätt avv förklara en och samma sak...
Jag har aldrig upplevt att jag skryter mycket, men kanske beror det bara på min definition av ordet? Jag har alltid utgått ifrån att en person som skryter gör det för att liksom överglänsa någon annan. När jag "skryter" så är det för att överglänsa mig själv. Jag har ofta svårt att få vardagen att fungera ordentligt, och när jag väl lyckas med något, eller har köpt något fint blir jag så oerhört glad och maskerar faktiskt inte den glädjen. När jag är glad över det jag gjort eller det nya jag köpt så berättar jag det för folk. Jag blir glad och vill liksom dela med mig av glädjen, inte trycka ner någon annan som inte kan sy lika bra till exempel. Hur ska det vara svårt att förstå? Varför ska en människa per automatik anta att alla i första hand vill varandra ont?
Jag börjar ana att människor hellre antar ont om andra än gott, på grund av sina egna osäkerheter. Jag läste någon gång, jag minns inte vart, att i de flesta fall när en människa säger att någon tror sig vara så mycket bättre än de är, så handlar det snarare om att personen som säger det känner sig sämre och liksom projicerar det på den andra. Och så undrar människor varför jag inte orkar vara social.... Det kräver så fantastiskt mycket energi att klara av att umgås med människor eftersom jag hela tiden måste försöka vakta vad jag säger och hur jag säger det.
Jag börjar ana att jag behöver flytta till sydligare breddgrader, där jantelagen inte styr och där ingen människa får slappna av och bara vara, för här i kalla norden måste vi akta oss för att verka nöjda och glada ens för en kort sekund. Man får ju inte riskera att verka bättre än vad man är....
Kanske dags för den där Asperger-utredningen min förra läkare och jag diskuterade en del....
Kärleken
Rufsig i håret och halvt påklädd sitter jag vid datorn och skriver. Mitt hjärtas solsken står i duschen och jag kan itne annat än bara le. MIn älskling är här nu, hos mig igen efter två veckors abstinens. Lyckan finns i hans famn, och inatt ska jag spendera varje sömnigt ögonblick där. Trygg....Förälskad.. Hans... Åhh vad bra allt kan kännas ibland, i de där små lyckliga ögonblicken när man bara glömmer bort hur mycket skit det finns i världen.
Godnatt bloggen min, vi hörs imorogn....
Godnatt bloggen min, vi hörs imorogn....
Freaky
Åh herregud. Jag slog just på TVn och där var Providence, en serie jag inte gillar direkt men åter till ämnet. Huvudkaraktären hade en av sina typiska drömmar om sin mamma och en fantasisituation. Hon satt med sin mamma och pratade om stormen, de slår på TVn och reportern står mitt i stormen, vatten som bara stiger och stiger. En syndaflod.
Ok, så det var faktiskt lite läskigt.
Ok, så det var faktiskt lite läskigt.
Försäkringskassan och deras läkare....
Försäkringskassan är ett ämne som kommer att dyka upp ofta i min blogg. Eftersom mitt liv ligger i deras händer är det naturligt för mig att ofta tänka på dom, läsa om dom och vara rädd för dom.
Aftonbladet har varit duktiga på senare tid med att rikta ficklamporna mot FK:
Aftonbladet: "Försäkringsläkare bestämmer om du är sjuk - utan att träffa dig"
Jag har inte så mycket att säga om den artikeln som jag inte redan sagt förr, jag vill bara att de som snubblar in här på annat sätt ska ta del av den, för den får mig att må illa. En artikel som i alla fall låter som att det ska ske en positiv förändring är denna:
Aftonbladet: "Tar man bort försäkringsläkarna klättrar sjuktalen"
Försäkringskassan ska alltså mer eller mindre göra sig av med sina skumma läkare och istället ägna tid åt att informera läkare om hur reglerna ser ut så att det kommer in korrekta bedömningar från patientens egna läkare, dvs en yrkesman som känner till patientens sjukhistoria och situation i ens törre vidd än några kortfattade ord på ett papper. Det kommer att spara massor av pengar för FK i längden eftersom de då kan halvera sitt antal försäkringsläkare, och tur är väl det, annars skulle de aldrig göra någon förändring.....
Ärligt talat tycker jag inte att läkare ska behöva informeras om hur reglerna för FK ser ut. Jag anser inte att det har någon som helst vikt när man avgör om en person är handikappad eller inte. En läkare ser väl själv med egna ögon om ens patient är arbetsför eller inte?
En sak de verkar oroa sig för är att sjuktalen kommer att öka, men det är väl självklart att det kommer att öka! När människor faktiskt får korrekt bedömning och får hjälpen de har rätt till istället för att tvingas arbeta under orimliga krav som i artiklarna i Aftonbladet för några dagar sedan. Dessutom, om det kommer att sparas så oerhört mycket pengar på att halvera antalet försäkringsläkare, kanske det går på jämnt ut i slutändan?
Det är bra att det är så mycket uppmärksamhet kring FK i media idag. Dålig PR tvingar myndigheten att agera, så fram för mer artiklar och inslag om vårat dysfunktionella FK!
Aftonbladet har varit duktiga på senare tid med att rikta ficklamporna mot FK:
Aftonbladet: "Försäkringsläkare bestämmer om du är sjuk - utan att träffa dig"
Jag har inte så mycket att säga om den artikeln som jag inte redan sagt förr, jag vill bara att de som snubblar in här på annat sätt ska ta del av den, för den får mig att må illa. En artikel som i alla fall låter som att det ska ske en positiv förändring är denna:
Aftonbladet: "Tar man bort försäkringsläkarna klättrar sjuktalen"
Försäkringskassan ska alltså mer eller mindre göra sig av med sina skumma läkare och istället ägna tid åt att informera läkare om hur reglerna ser ut så att det kommer in korrekta bedömningar från patientens egna läkare, dvs en yrkesman som känner till patientens sjukhistoria och situation i ens törre vidd än några kortfattade ord på ett papper. Det kommer att spara massor av pengar för FK i längden eftersom de då kan halvera sitt antal försäkringsläkare, och tur är väl det, annars skulle de aldrig göra någon förändring.....
Ärligt talat tycker jag inte att läkare ska behöva informeras om hur reglerna för FK ser ut. Jag anser inte att det har någon som helst vikt när man avgör om en person är handikappad eller inte. En läkare ser väl själv med egna ögon om ens patient är arbetsför eller inte?
En sak de verkar oroa sig för är att sjuktalen kommer att öka, men det är väl självklart att det kommer att öka! När människor faktiskt får korrekt bedömning och får hjälpen de har rätt till istället för att tvingas arbeta under orimliga krav som i artiklarna i Aftonbladet för några dagar sedan. Dessutom, om det kommer att sparas så oerhört mycket pengar på att halvera antalet försäkringsläkare, kanske det går på jämnt ut i slutändan?
Det är bra att det är så mycket uppmärksamhet kring FK i media idag. Dålig PR tvingar myndigheten att agera, så fram för mer artiklar och inslag om vårat dysfunktionella FK!
Postapokalyps - en chans att börja om på nytt
Jag har alltid fascinerats av postapokalyps. För den som inte vet vad ordet betyder kan jag enkelt säga som så att postapokalyps är en tillvaro efter en stor katastrof, till exempel efter ett stort kärnvapenkrig när världen måste börja om på nytt, mer eller mindre. Exempel i film är till exempel "I Am Legend" som kom nyligen (och boken också för den delen, helt underbar läsning), "28 Dagar Senare", "Mad Max" och "I Pestens Tid".
Jag har alltid drömt om att få vara med om en återfödelse av jorden. Inte en undergång utan just en återfödelse. Vara med och bygga upp ett nytt samhälle, leva själv i en värld där ett samhälle inte ännu existerar utan där var och en först och främst måste se till att man själv klarar sig och sedan tillsammans arbeta för en ny värld. Det är inte en utopi i vanlig mening, eftersom det skulle innebära en mycket svår tid snarare än ett perfekt samhälle, men det är den jag är ute efter galen som jag är. Jag tror faktiskt att jag skulle klara mig bättre i en sådann värld, där varje by får fäkta själv, än i det stressade pressade samhälle vi lever i idag.
I samhället vi lever idag är allt alldeles för sammankopplat och stort. amn kan knappt lyfta ett finger utan att oroa sig över om man har ansökt om tillstånd för det eller om man faktiskt bryter mot lagar när man gör det. I dagens samhälle är vi inte långt ifrån att man inte ens ska få laga sitt eget tak, för då har man jobbat svart. Allting ska kontrolleras och passas in i rätt fack, annars får det inte finnas och jag börjar faktiskt känna mig väldigt instängd i våran värld. För varje nytt lagförslag, varje ny blankett som ska fyllas i och varje kvitto som ska visas upp för myndigheter får jag allt svårare att andas. Jag spår att jag kommer kvävas inom 5 år. Sovjetunionen lät inte så mysig, är vi säkra på att vi vill leva så? Jag är i alla fall säker på att jag vill vara en fri människa.
Min dröm inatt handlade mycket om det här. Jag har drömt mycket om postapokalyptiska världar på senare tid men det här var den första drömmen som utspelade sig innan katastrofen hade hänt. En liten påminnelse kanske om att vara försiktig med vad man önskar sig, men också en stor indikator på hur kvävd jag börjar känna mig. Jag börjar känna mig ofantligt panikslagen och försöker tala om för min omgivning att vi måste stoppa det som håller på att hända, men det faller på döva öron, ingen vill tro att våra politiker skulle göra så mot oss.
Mina drömmar om en jordens "undergång" i kombination med allt jag läst på senare tid om vart vårat samhäller är på väg idag och dessutom alla rapporter om våra smältande glaciärer formade mardrömmen från inatt.
Om jag vore en starkare människa med mer drivkraft, skulle min dröm ha motiverat mig till att verkligen ta tag i det här och ge mig in i politiken mer aktivt, försöka förändra världen, rädda världen. Men jag är allt för mycket en pessimist, elelr kanske realist. Jag tvivlar på att jag skulle kunna göra någon skillnad om jag ens hade haft styrkan.
Så allt jag kan göra är att vänta på samhällets fall och hoppas på världens återfödelse...
Jag har alltid drömt om att få vara med om en återfödelse av jorden. Inte en undergång utan just en återfödelse. Vara med och bygga upp ett nytt samhälle, leva själv i en värld där ett samhälle inte ännu existerar utan där var och en först och främst måste se till att man själv klarar sig och sedan tillsammans arbeta för en ny värld. Det är inte en utopi i vanlig mening, eftersom det skulle innebära en mycket svår tid snarare än ett perfekt samhälle, men det är den jag är ute efter galen som jag är. Jag tror faktiskt att jag skulle klara mig bättre i en sådann värld, där varje by får fäkta själv, än i det stressade pressade samhälle vi lever i idag.
I samhället vi lever idag är allt alldeles för sammankopplat och stort. amn kan knappt lyfta ett finger utan att oroa sig över om man har ansökt om tillstånd för det eller om man faktiskt bryter mot lagar när man gör det. I dagens samhälle är vi inte långt ifrån att man inte ens ska få laga sitt eget tak, för då har man jobbat svart. Allting ska kontrolleras och passas in i rätt fack, annars får det inte finnas och jag börjar faktiskt känna mig väldigt instängd i våran värld. För varje nytt lagförslag, varje ny blankett som ska fyllas i och varje kvitto som ska visas upp för myndigheter får jag allt svårare att andas. Jag spår att jag kommer kvävas inom 5 år. Sovjetunionen lät inte så mysig, är vi säkra på att vi vill leva så? Jag är i alla fall säker på att jag vill vara en fri människa.
Min dröm inatt handlade mycket om det här. Jag har drömt mycket om postapokalyptiska världar på senare tid men det här var den första drömmen som utspelade sig innan katastrofen hade hänt. En liten påminnelse kanske om att vara försiktig med vad man önskar sig, men också en stor indikator på hur kvävd jag börjar känna mig. Jag börjar känna mig ofantligt panikslagen och försöker tala om för min omgivning att vi måste stoppa det som håller på att hända, men det faller på döva öron, ingen vill tro att våra politiker skulle göra så mot oss.
Mina drömmar om en jordens "undergång" i kombination med allt jag läst på senare tid om vart vårat samhäller är på väg idag och dessutom alla rapporter om våra smältande glaciärer formade mardrömmen från inatt.
Om jag vore en starkare människa med mer drivkraft, skulle min dröm ha motiverat mig till att verkligen ta tag i det här och ge mig in i politiken mer aktivt, försöka förändra världen, rädda världen. Men jag är allt för mycket en pessimist, elelr kanske realist. Jag tvivlar på att jag skulle kunna göra någon skillnad om jag ens hade haft styrkan.
Så allt jag kan göra är att vänta på samhällets fall och hoppas på världens återfödelse...
Mardrömmar om syndafloden
Jag är nyvaken. Sådär nyvaken att jag fortfarande har grus i ögonen och är ostadig på benen men jag var tvungen att skynda mig till datorn medans jag fortfarande minns min mardröm.
Jag var hos mina föräldrar, de bor på landet och jag tror att jag av någon anledning hade flyttat hem till dom. Min farbror och hans fru hade köpt ett hus på andra sidan vägen från mina föräldrar och farmor hade kommit på besök på obestämd framtid. Min bror, som är 21 år, var den irriterande lilla snorungen han var när han var 10 igen. Stämningen var märklig, vi hade ingen tv på, eller radio, eftersom vi på något vis visste att de inte skulle fungera. Det var grå himmel, kallt och snöfläckigt landskap och alla var liksom stressade, men i förnekelse om det. Alla skulle packa resväskor, men det var som att det var oklart om vi skkulle resa någonstans. Jag försökte övertala alla om att vi måste resa, eller snarare fly, för katastrofen är ett faktum. I falskt självbevarande förnekelse övertygar dom mig att ta det lugnt, det är ingen fara. Jag minns att jag har diskussioner med min far om teknik, om möjligheter att använda en slags vattenpump till att hålla en inte helt vattentät större behållare tom på vatten. Vattnet som rinner in på grund av att det är otätt fyller en viktig funktion i att syresätta rummet/behållaren som alltså är helt under vatten. Jag diskuterar möjligheterna att skapa en sådann här miljö i vådan ladugård som i huvudsak består av metall och betong, och att vi faktiskt borde sätta fart. han ser diskussionen som en rent hypotetisk sådann och småler mest.
Jag sitter i köket och ser ut genom fönstret, långt där borta, vid granntomten som är kanske en halv kilometer bort, ser jag hur det börjar välla fram en salgs trögflytande grumlig vit massa. Trögflytande på grund av all sö och smuts den spränger upp från marken framför sig. Jags kriekr ut i ren panik att det är dags, nu kommer det, det händer verkligen. Skynda er! För helvete, jag har försökt varna er! Vi kommer aldrig hinna i tid! Varför gjorde ni inte som jag sa, varför förnekade ni det som var oundvikligt?
Förnekelsen föll som torn i Washington DC, alla började ila runt i ren panik och försökte packa alla de saker som de älskade mest. De flesta hade redanb sina resväskor i alla fall framplockade, och plocket lite småsaker osm rena kläder i dom, alla utom jag. Jag var arg, förtvivlad, besviken på såväl mig själv som de omkring mig. Jag som kämpat för att få dom att förstå att undergången faktiskt är nära och att vi måste packa hade inte gjort något själv för att min älskade familj hade lagt så mycket krut på att övertyga mig om att ta det lugnt, som om min oro var samma meningslösa oro jag får över små löjliga vardagssaker som.
Jag fumlar, skriker, gråter, snubblar, letar, skyfflar, i panik försöker jag hitta alla de saker som är små nog att kunna ta med mig, alla de saker som betyder mest för mig och som går ner i en resväska. Jag minns kylan av vattnet, det når oss upp till knäna och vi har packat våra väskor men har nu ingenstans att faktiskt ta med oss dom till. Jag minns hur vattnet stiger och stiger, vad alla hade på sig för kläder, känslan när det iskalla vattnet når höjden av mina bröst, mina axlar....
Huga... otäck dröm, och psykologiskt oerhört intressant. Jag måste äta frukost niu, men återkommer sernare för att ge mig på en analys av drömmen. Drömmar är hjärnans sätt att bearbeta information och känslor och den här drömmen innehåller så mycket som är så självklart för mig men soms agt, frukost. Jag är en sådann människa som vaknar hungrig. Frukost är ett måste, på återseende!
Jag var hos mina föräldrar, de bor på landet och jag tror att jag av någon anledning hade flyttat hem till dom. Min farbror och hans fru hade köpt ett hus på andra sidan vägen från mina föräldrar och farmor hade kommit på besök på obestämd framtid. Min bror, som är 21 år, var den irriterande lilla snorungen han var när han var 10 igen. Stämningen var märklig, vi hade ingen tv på, eller radio, eftersom vi på något vis visste att de inte skulle fungera. Det var grå himmel, kallt och snöfläckigt landskap och alla var liksom stressade, men i förnekelse om det. Alla skulle packa resväskor, men det var som att det var oklart om vi skkulle resa någonstans. Jag försökte övertala alla om att vi måste resa, eller snarare fly, för katastrofen är ett faktum. I falskt självbevarande förnekelse övertygar dom mig att ta det lugnt, det är ingen fara. Jag minns att jag har diskussioner med min far om teknik, om möjligheter att använda en slags vattenpump till att hålla en inte helt vattentät större behållare tom på vatten. Vattnet som rinner in på grund av att det är otätt fyller en viktig funktion i att syresätta rummet/behållaren som alltså är helt under vatten. Jag diskuterar möjligheterna att skapa en sådann här miljö i vådan ladugård som i huvudsak består av metall och betong, och att vi faktiskt borde sätta fart. han ser diskussionen som en rent hypotetisk sådann och småler mest.
Jag sitter i köket och ser ut genom fönstret, långt där borta, vid granntomten som är kanske en halv kilometer bort, ser jag hur det börjar välla fram en salgs trögflytande grumlig vit massa. Trögflytande på grund av all sö och smuts den spränger upp från marken framför sig. Jags kriekr ut i ren panik att det är dags, nu kommer det, det händer verkligen. Skynda er! För helvete, jag har försökt varna er! Vi kommer aldrig hinna i tid! Varför gjorde ni inte som jag sa, varför förnekade ni det som var oundvikligt?
Förnekelsen föll som torn i Washington DC, alla började ila runt i ren panik och försökte packa alla de saker som de älskade mest. De flesta hade redanb sina resväskor i alla fall framplockade, och plocket lite småsaker osm rena kläder i dom, alla utom jag. Jag var arg, förtvivlad, besviken på såväl mig själv som de omkring mig. Jag som kämpat för att få dom att förstå att undergången faktiskt är nära och att vi måste packa hade inte gjort något själv för att min älskade familj hade lagt så mycket krut på att övertyga mig om att ta det lugnt, som om min oro var samma meningslösa oro jag får över små löjliga vardagssaker som.
Jag fumlar, skriker, gråter, snubblar, letar, skyfflar, i panik försöker jag hitta alla de saker som är små nog att kunna ta med mig, alla de saker som betyder mest för mig och som går ner i en resväska. Jag minns kylan av vattnet, det når oss upp till knäna och vi har packat våra väskor men har nu ingenstans att faktiskt ta med oss dom till. Jag minns hur vattnet stiger och stiger, vad alla hade på sig för kläder, känslan när det iskalla vattnet når höjden av mina bröst, mina axlar....
Huga... otäck dröm, och psykologiskt oerhört intressant. Jag måste äta frukost niu, men återkommer sernare för att ge mig på en analys av drömmen. Drömmar är hjärnans sätt att bearbeta information och känslor och den här drömmen innehåller så mycket som är så självklart för mig men soms agt, frukost. Jag är en sådann människa som vaknar hungrig. Frukost är ett måste, på återseende!
Pendelkärlek.
Imorgon är det torsdag. Torsdagar innebär generellt i huvudsak en sak för mig: Magdans. Just den här torsdagen innebär förutom magdansen att min älsklingkommer tillbaks till mig. Det är så att min älskling bor nära 4 timmars tågresa ifrån mig. Det är inte permanent, det här med distansen, men ett nödvändigt ont i åtminstone ett par månader till. Han studerar där, men han kommer ursprungligen från samma stad som jag. I 9 månader har vi levt i det här pendlarförhållandet och det är skönt att det börjar gå mot sitt slut.
Distansförhållanden är i allmänhet dödsdömda. När jag var yngre var jag ofta involverad i distansförhållanden, en bieffekt av internetberoende och svårigheter på det sociala planet med att komma andra människor nära annat än ytligt. Hjärtslitande kärlek, själadödande abstinens. Jag har alltid varit en väldigt passionerad människa, speciellt när jag var yngre och levde i den dimma som alltid omgett mitt sinne innan jag fick medicineringen jag tar än idag. Varje känsla tog mig helt på sängen varje gång jag kände den, såväl ilska som glädje och självklart sorg. När min älskling var hos mig fanns ingenting annat än vi två, när min älskling var ifrån mig fanns ingenting förutom en tomhet som hotade kväva mig. Många människor har starka känslor, men för en person med ADHD tar varje känsla en som om det vore första gången man kände den. Föreställ dig att det är första gången du någonsinn är ifrån någon du älskar varje gång du är ensam....
Men även för en "vanlig" människa är ett distansförhållande i allmänhet ett dåligt val. Oavsett hur mycket vi vill tro att vi är intellektuella varelser och att vi är förälskade i själen och hjärnan, så har vi också en rent fysisk kärlek. Jag talar inte bara om behovet av sex, även om känslan har sitt urpsrung i det. Aldrig är jag så förälskad och lycklig som när jag känner min älskling nära mig och känner hans doft, och det är ett allmänt faktum att kärleken förstärks och hålls vid liv av kroppskontakt och alla kemiska signaler våra kroppar utsöndrar. Så i allmänhet, ett förhållande som är baserat på att man träffas mycket sällan har inte särskillt stora framtidsutsikter.
Varför klarar sig somliga distansförhållanden då? Det kan självklart finnas många olika anledningar men i huvudsak handlar det om att det finns en framtid som lovar annat än pendelkärlek. Om man finner varandra på internet till exempel, och bor säg på varsinn ände av landet och har ett varsitt liv i sina varsinna städer som man inte har planer på att lämna, är det inte särskillt troligt att man håller i längden. Som när jag var tonåring och mina älsklingar var tonåringar och vi hade skola i många år framöver i våra varsinna ändar av landet och aldrig kunde träffas mer än på sin höjd en vecka i månaden. Dödsdömt.
När jag och min älskling blev förälskade förra sommaren oroade jag mig mycket för hur det skulle kännas med distansen eftersom jag har dåliga erfarenheter av den. Vi möttes i början av sommaren och hade nära 3 månader på oss att verkligen bygga en stark bas för våran kärlek och tilltro till varandra vilket var mer än bara bra timing, det måste nästintill varit meningen i någon slags grand scheme of things. Så när hösten väl kom och relationen blev ett distansförhållande så visste vi vad vi hade att vänta när hans studerande väl tog honom tillbaka till vår gemensamma hemstad, en stad han skulle återvända till så småningom oavsett om jag hade funnits i hans liv eller inte. Distansen kändes inte permanent och oöverkomlig redan i början som det ananrs gör när man kastar sig in i ett distansförhållande, utan som en tillfällig omständighet som troligtvis bara gjort vår relation starkare.
Allt kanske låter som osammanhängande babbel, men det jag i gurnd och botten menar är att om man har en stark bas i en relation, så gör distansen gott för en relation. När man går igenom svårigheter tillsammans blir man faktiskt mer sammanbundna och om man får längta lite efter varandra emellanåt kommer man ihåg vem man faktiskt älskar, vad man har att förlora, istället för att börja ta varandra för givet som man lätt gör i en relation där man istället kväver varandra med sitt konstanta medberoende umgänge.
Långt tråkigt inlägg för att säga det jag egentligen bara ville säga: Jag älskar min sötnos och jag är så galet lycklig över att jag har honom. Jag är förbannat tacksam över vilken fantastiskt bra relation vi har och att vi kan prata så öppet om allt.
Imorogn baby, imorgon. <3
Distansförhållanden är i allmänhet dödsdömda. När jag var yngre var jag ofta involverad i distansförhållanden, en bieffekt av internetberoende och svårigheter på det sociala planet med att komma andra människor nära annat än ytligt. Hjärtslitande kärlek, själadödande abstinens. Jag har alltid varit en väldigt passionerad människa, speciellt när jag var yngre och levde i den dimma som alltid omgett mitt sinne innan jag fick medicineringen jag tar än idag. Varje känsla tog mig helt på sängen varje gång jag kände den, såväl ilska som glädje och självklart sorg. När min älskling var hos mig fanns ingenting annat än vi två, när min älskling var ifrån mig fanns ingenting förutom en tomhet som hotade kväva mig. Många människor har starka känslor, men för en person med ADHD tar varje känsla en som om det vore första gången man kände den. Föreställ dig att det är första gången du någonsinn är ifrån någon du älskar varje gång du är ensam....
Men även för en "vanlig" människa är ett distansförhållande i allmänhet ett dåligt val. Oavsett hur mycket vi vill tro att vi är intellektuella varelser och att vi är förälskade i själen och hjärnan, så har vi också en rent fysisk kärlek. Jag talar inte bara om behovet av sex, även om känslan har sitt urpsrung i det. Aldrig är jag så förälskad och lycklig som när jag känner min älskling nära mig och känner hans doft, och det är ett allmänt faktum att kärleken förstärks och hålls vid liv av kroppskontakt och alla kemiska signaler våra kroppar utsöndrar. Så i allmänhet, ett förhållande som är baserat på att man träffas mycket sällan har inte särskillt stora framtidsutsikter.
Varför klarar sig somliga distansförhållanden då? Det kan självklart finnas många olika anledningar men i huvudsak handlar det om att det finns en framtid som lovar annat än pendelkärlek. Om man finner varandra på internet till exempel, och bor säg på varsinn ände av landet och har ett varsitt liv i sina varsinna städer som man inte har planer på att lämna, är det inte särskillt troligt att man håller i längden. Som när jag var tonåring och mina älsklingar var tonåringar och vi hade skola i många år framöver i våra varsinna ändar av landet och aldrig kunde träffas mer än på sin höjd en vecka i månaden. Dödsdömt.
När jag och min älskling blev förälskade förra sommaren oroade jag mig mycket för hur det skulle kännas med distansen eftersom jag har dåliga erfarenheter av den. Vi möttes i början av sommaren och hade nära 3 månader på oss att verkligen bygga en stark bas för våran kärlek och tilltro till varandra vilket var mer än bara bra timing, det måste nästintill varit meningen i någon slags grand scheme of things. Så när hösten väl kom och relationen blev ett distansförhållande så visste vi vad vi hade att vänta när hans studerande väl tog honom tillbaka till vår gemensamma hemstad, en stad han skulle återvända till så småningom oavsett om jag hade funnits i hans liv eller inte. Distansen kändes inte permanent och oöverkomlig redan i början som det ananrs gör när man kastar sig in i ett distansförhållande, utan som en tillfällig omständighet som troligtvis bara gjort vår relation starkare.
Allt kanske låter som osammanhängande babbel, men det jag i gurnd och botten menar är att om man har en stark bas i en relation, så gör distansen gott för en relation. När man går igenom svårigheter tillsammans blir man faktiskt mer sammanbundna och om man får längta lite efter varandra emellanåt kommer man ihåg vem man faktiskt älskar, vad man har att förlora, istället för att börja ta varandra för givet som man lätt gör i en relation där man istället kväver varandra med sitt konstanta medberoende umgänge.
Långt tråkigt inlägg för att säga det jag egentligen bara ville säga: Jag älskar min sötnos och jag är så galet lycklig över att jag har honom. Jag är förbannat tacksam över vilken fantastiskt bra relation vi har och att vi kan prata så öppet om allt.
Imorogn baby, imorgon. <3
