Jantelagen
Jag har ett problem, eller snarare så har andra ett problem med mig. Folk antar ibland att jag tror att jag är bättre än dom och att jag skryter mycket. Varje gång jag får höra det blir det som en chock, jag blir svag och får ont i bröstet i dagar. Jag har alltid sett mig som en god människa. Aldrig en perfekt människa, men med de goda avsikter. Aldrig bättre än någon annan, men ofta annorlunda. Kanske oftast sämre än andra dessutom, mitt självförtroende är knappast tiptop.
Mitt problem ligger i mitt sätt att tala och kommunicera, något jag har svårigheter med till den grad att det faktiskt räknas som ett handikapp. Människor utgår ifrån att jag menar allt exakt som det låter, eftersom jag är väldigt begåvad i språk, men faktum är att jag i just tal har oerhört svårt för att uttrycka mig på rätt sätt. En annan bidragande faktor är att mitt rent fysiska sätt att tala ofta låter tillkonstlat och arrogant enligt många, och det är oerhört frustrerande eftersom jag aldrig faktiskt menar det så. Jag är bara inte bra på socialt umgänge, och jag försöker ofta poängtera det för min omgivning och de säger att det är trams, jag är ju hur bra som helst på att umgås men sen när dessa missförstånd börjar uppdagas så är det ingen som tänker på att jag faktiskt har ett handikapp i den sfären. Jag har ofta samma problem med humor. Ofta tror folk att jag skämtar eller är ironisk fast så inte är fallet, ofta tvärtom också, att jag är ironisk när jag i själva verket är uppriktig. Ofta när jag diskuterar en sak med någon försöker jag förklara samma sak på flera olika sätt, för att se vilket sätt som verkar få personen att förstå. Det resulterar ofta i att jag i deras ögon säger emot mig själv, när jag i själva verket försökt använda flera olika sätt avv förklara en och samma sak...
Jag har aldrig upplevt att jag skryter mycket, men kanske beror det bara på min definition av ordet? Jag har alltid utgått ifrån att en person som skryter gör det för att liksom överglänsa någon annan. När jag "skryter" så är det för att överglänsa mig själv. Jag har ofta svårt att få vardagen att fungera ordentligt, och när jag väl lyckas med något, eller har köpt något fint blir jag så oerhört glad och maskerar faktiskt inte den glädjen. När jag är glad över det jag gjort eller det nya jag köpt så berättar jag det för folk. Jag blir glad och vill liksom dela med mig av glädjen, inte trycka ner någon annan som inte kan sy lika bra till exempel. Hur ska det vara svårt att förstå? Varför ska en människa per automatik anta att alla i första hand vill varandra ont?
Jag börjar ana att människor hellre antar ont om andra än gott, på grund av sina egna osäkerheter. Jag läste någon gång, jag minns inte vart, att i de flesta fall när en människa säger att någon tror sig vara så mycket bättre än de är, så handlar det snarare om att personen som säger det känner sig sämre och liksom projicerar det på den andra. Och så undrar människor varför jag inte orkar vara social.... Det kräver så fantastiskt mycket energi att klara av att umgås med människor eftersom jag hela tiden måste försöka vakta vad jag säger och hur jag säger det.
Jag börjar ana att jag behöver flytta till sydligare breddgrader, där jantelagen inte styr och där ingen människa får slappna av och bara vara, för här i kalla norden måste vi akta oss för att verka nöjda och glada ens för en kort sekund. Man får ju inte riskera att verka bättre än vad man är....
Kanske dags för den där Asperger-utredningen min förra läkare och jag diskuterade en del....
Kommentarer
Trackback
