En dagbok, en läxbok och en ångestfylld dikt

Jag satt och läste aftonbladet med alla sina artiklar om tragedi och förödelse när jag hittade en notis som fick mig att le stort.

Aftonbladet: De fick inte betalt - slog sönder bygget

Gud så uppfriskande! Människor som har lite jävlar anamma och står på sig när de själva vet att de har rätt. Visserligen var detta i West Sussex men jag kunde ha svurit på att det var i grannbyn hemma i Finland.......

... i alla fall om man får tro Rent Hus. Alla vet nog vad Rent Hus är för program. Programmet där två härliga käcka städdamet (just det, damer, inte tanter) hjälper en person som har låtit sitt hem förfalla bortom alla gränser. Jag älskar det här programmet.

Det finns de som tycker det här är förnedringstv har jag sett men det begriper jag faktiskt inte alls. Det är faktiskt en hälsofara att ha sitt hem så smutsigt som de här hemmen är och det svenska folket behöver faktiskt lära sig ett och annat om städning. En väninna till mig hade sitt hem väldigt smutsigt i många år och var konstant sjuk och förkyld. En dag när jag var hos henne fick vi ett ryck och började städa hos henne. Sedan dess har hon hållit lägenheten ganska städad och har hör å häpna dessutom hållit sig frisk. Jag säger inte att jag är en städguru, gud vet att jag inte har ork att hålla det superstädat hemma hos mig heller, men min poäng är att ibland behöver man någon som hjälper en för att komma igång och att ett renare hem faktiskt spelar roll för hälsan. Dessutom tycker jag inte att tanterna är elaka, jag vet inte vad folk fått det ifrån? De är ju hur rara och hjälpsamma som helst, de bara säger att det är skitigt när det är skitigt.

Jag har inte alltid varit särskillt ordningsam och är egentligen inte det nuförtiden heller men jag har alltid velat ha det städat omkring mig. Att jag inte alltid orkar eller kan motivera mig är något jag får leva med, men de stunder jag orkar då jäklar blir det rent hus. Att städa är väldigt tillfredsställande, speciellt om det är riktigt smutsigt. Man får så väldigt tydliga resultat och väldigt snabbt. Man får en känsla av att man gjort något bra, att man har skapat ordning snarare än tagit bort oordning. Jag är ganska huslig av mig när jag väl orkar och trivs med det.

Rent Hus är ett program som behövdes. Jag tror att många av de "husliga konsterna" har fallit i glömska. Människor idag har glömt bort hur man får rent spisen eller får bort kalkfläckar med annat än fruktansvärda kemikalier som inte är bra vare sig för oss själva eller naturen.

Varje onsdag klockan åtta sätter jag mig framför TVn och myser åt hur hur de här underbara kvinnorna hjälper alla de stackars människor som någonstans på vägen tappat kontrollen över sin röra, för jag vet hur det är själv att vara i den där röran som man helt enkelt inte klarar av att reda ut själv och jag vet också hur det är att stå med ett rent och fräscht hem. Hjälper dessa människor får är ovärdelig.

Alla dessa små husmorstips som man får på köpet är guld värt dessutom. Alla dessa små knep och recept som säkerligen var god mor kände till på det glada femtiotalet men som helt enkelt inte förs vidare längre om man inte förhör gamla släktingar eller letar på biblioteket.

Tänk att man kan använda såpa till så mycket. Det är ju bara att slänga alla rengöringsmedel man har och byta ut dom mot såpa, bikarbonat, citronsyra och ättiksprit så klarar man av allt livet har att erbjuda. Miljövänligare än alla illaluktande kemiska städprodukter dessutom.

Viva la Rent Hus!

Jag vill börja med en artikel på Aftonbladet som fick mig att fnissa lite....

Aftonbladet: Misshandlades - med en igelkott

Nu vet jag inte om jag kallar det misshandel att få någonting kastat på sig, misshandel är väl ändå en mer hands-on akt? Det kallas väl misshandel men jag skulle nog vilja se ett nytt ord eller uttryck för akten att just kasta något på någon med önskan att tillfoga skada. Misskast kanske? ;) Människor är ävldigt kreativa varelser när det komemr till sätt att skada varandra mend et här tog nog priset i min bok. Stackars igelkott dock, de är ju så fina små djur och gör dessutom väldigt mycket nytta i våra trädgårdar.

Word to the wise: Ta hand om dina igelkottar så slipper du ormar. Ge dom inte mjölk dock, det är väldigt vanligt med laktosintolerans bland igelkottar.

Åh gud så deprimerande det var att se ut genom fönstret när jag vaknade imorse. Det började snöa igår och jag hoppades innerligt att det skulle vara slut på eländet innan jag vaknade. Det ahr förvisso slutat snöa, men min värld är täckt med ett blött snötäcke som jag definitivt kunde kalra mig utan.

Jag är fortfarande sjuk dessutom. Inte jättesjuk, feber har jag ingen utan jag har mest ont i halsen, är lite svullen och pinas av en allmän sjukdomskänsla. Jag orkar sitta vid datorn och sitta och sy och då är det betydligt mer uthärdligt att vara sjuk. Det tråkigaste är att jag troligtvis inte orkar delta i dansen imorgon eftermiddag men jag tänker gå på lektionen likväl. Det är ju trots allt det sista "riktiga" lektionstillfället innan sista gången. Sista gången är inte ett lektionstillfälle direkt, då kommer vi visa upp vår dans för nybörjargruppen och de kommer visa upp sin för oss. Sen är det mingel och fika som gäller och det är ju väldigt mysigt.

Min plan är att ha dräkten färdig tills dess så jag får brodera tills fingrarna blöder, vilket de gör, har gjort och kommer att göra igen. Pärlnålar är tunna och vassa, jag rekommenderar inte folk som är så fumliga som jag att använda dem utan att vidta säkerhetsåtgärder...

Jag köpte tyg till att sy en hudfärgad body at tha under dräkten för att slippa känna sig så naken. Köpet gjorde jag på ebay i slutet på förra veckan och igår kom paketet fram. Tyget var perfekt, bättre än jag hade hoppats på. Nu är ju den stora frågan om huruvida jag ska dekorera den med lite strass och pärlor eller inte? Jag ska sy bodyn först och bestämma mig sen. Vore kul att göra något diskret kring naveln. Jag har klippt ut delarna till kjolen ur det guldfrägade kringklade tyget och har påbörjat dekoration av bältet. Jag känner att det faktiskt går bra och de tär inte alls orealistiskt att tro att jag hinner klart till nästa vecka. Det känns så roligt at tha någon specifik tillställning att sy till, även om det inte är så att det på något vis är ett måste, de flesta kommer nog ha sina vanliga träningskläder på sig och det är vad jag hade förra året på avslutningen också men jag tyckte det skulle vara lite roligt att liksom fira avslutningen lite extra den här gången.

Nu har jag låtit det gå mer än en dag sen mitt senaste inlägg igen. Fy skäms på mig! Men jag anser att jag faktiskt har något legitimt att skylla på. Jag har varit väldigt inne i sömnaden. Min magdanstopp börjar verkligen ta form nu och man blir så inspirerad när man börjar se resultat av det man pysslar med. Det ligger pärlor och paljetter överallt i rummet och man har ren tur varje steg man tar utan att få en nål i foten. Men nog om det, jag tänkte ägna ett inlägg specifikt åt detta innan helgens slut, med bilder och allt.


Nu vill jag prata finsk musik, närmare bestämt en låt som jag föll för i somras som jag helt enkelt inte kan låta bli att älska. Den är.... Ja vad ska man säga? Den faller under kategorin pop/rock antar jag, med folkmusiktoner. Texten är fantastisk i sin enkelhet samtidigt som den är väldigt komplex. Jag tänkte att jag ska försöka att översätta den för er som inte kan finska, men eftersom min egen finska är ringrostig när man kommer in på "svåra ord" så kan jag inte garantera att den är korrekt. Dessutom försvinner mycket av poesin i översättningen...

---

 

Åh herregud. Jag slog just på TVn och där var Providence, en serie jag inte gillar direkt men åter till ämnet. Huvudkaraktären hade en av sina typiska drömmar om sin mamma och en fantasisituation. Hon satt med sin mamma och pratade om stormen, de slår på TVn och reportern står mitt i stormen, vatten som bara stiger och stiger. En syndaflod.

Ok, så det var faktiskt lite läskigt.

Jag är nyvaken. Sådär nyvaken att jag fortfarande har grus i ögonen och är ostadig på benen men jag var tvungen att skynda mig till datorn medans jag fortfarande minns min mardröm.

Jag var hos mina föräldrar, de bor på landet och jag tror att jag av någon anledning hade flyttat hem till dom. Min farbror och hans fru hade köpt ett hus på andra sidan vägen från mina föräldrar och farmor hade kommit på besök på obestämd framtid. Min bror, som är 21 år, var den irriterande lilla snorungen han var när han var 10 igen. Stämningen var märklig, vi hade ingen tv på, eller radio, eftersom vi på något vis visste att de inte skulle fungera. Det var grå himmel, kallt och snöfläckigt landskap och alla var liksom stressade, men i förnekelse om det. Alla skulle packa resväskor, men det var som att det var oklart om vi skkulle resa någonstans. Jag försökte övertala alla om att vi måste resa, eller snarare fly, för katastrofen är ett faktum. I falskt självbevarande förnekelse övertygar dom mig att ta det lugnt, det är ingen fara. Jag minns att jag har diskussioner med min far om teknik, om möjligheter att använda en slags vattenpump till att hålla en inte helt vattentät större behållare tom på vatten. Vattnet som rinner in på grund av att det är otätt fyller en viktig funktion i att syresätta rummet/behållaren som alltså är helt under vatten. Jag diskuterar möjligheterna att skapa en sådann här miljö i vådan ladugård som i huvudsak består av metall och betong, och att vi faktiskt borde sätta fart. han ser diskussionen som en rent hypotetisk sådann och småler mest.

Jag sitter i köket och ser ut genom fönstret, långt där borta, vid granntomten som är kanske en halv kilometer bort, ser jag hur det börjar välla fram en salgs trögflytande grumlig vit massa. Trögflytande på grund av all sö och smuts den spränger upp från marken framför sig. Jags kriekr ut i ren panik att det är dags, nu kommer det, det händer verkligen. Skynda er! För helvete, jag har försökt varna er! Vi kommer aldrig hinna i tid! Varför gjorde ni inte som jag sa, varför förnekade ni det som var oundvikligt?

Förnekelsen föll som torn i Washington DC, alla började ila runt i ren panik och försökte packa alla de saker som de älskade mest. De flesta hade redanb sina resväskor i alla fall framplockade, och plocket lite småsaker osm rena kläder i dom, alla utom jag. Jag var arg, förtvivlad, besviken på såväl mig själv som de omkring mig. Jag som kämpat för att få dom att förstå att undergången faktiskt är nära och att vi måste packa hade inte gjort något själv för att min älskade familj hade lagt så mycket krut på att övertyga mig om att ta det lugnt, som om min oro var samma meningslösa oro jag får över små löjliga vardagssaker som.

Jag fumlar, skriker, gråter, snubblar, letar, skyfflar, i panik försöker jag hitta alla de saker som är små nog att kunna ta med mig, alla de saker som betyder mest för mig och som går ner i en resväska. Jag minns kylan av vattnet, det når oss upp till knäna och vi har packat våra väskor men har nu ingenstans att faktiskt ta med oss dom till. Jag minns hur vattnet stiger och stiger, vad alla hade på sig för kläder, känslan när det iskalla vattnet når höjden av mina bröst, mina axlar....

Huga... otäck dröm, och psykologiskt oerhört intressant. Jag måste äta frukost niu, men återkommer sernare för att ge mig på en analys av drömmen. Drömmar är hjärnans sätt att bearbeta information och känslor och den här drömmen innehåller så mycket som är så självklart för mig men soms agt, frukost. Jag är en sådann människa som vaknar hungrig. Frukost är ett måste, på återseende!