En dagbok, en läxbok och en ångestfylld dikt

Otroligt nog. De flesta lördagkvällar brukar man vid den här tiden höra hög musik och socialt kallprat från de omkringliggande lägenheterna. Ikväll är det ovanligt tyst. Visste jag inte bättre hade jag trott att det var måndagskväll..

Jag har just kommit hem från en fest. Fest är kanske ett starkt ord, vi var 6 pers som satt och mös hemma hos min bästa väninna med lite alkohol på bordet. Vi hade det mysigt. Det var på väldigt lagom nivå. De andra skulle vidare ut på krogen sedan men jag är inte riktigt krogmänniska och väljer att gå hem till mig istället.  På den här nivån klarar jag av att umgås betydligt oftare. Vi är få nog för att jag ska klara av sinnesintrycken men tillräckligt många för att jag inte ska behöva märkas så mycket. Jag kan bli tyst och gå in i mig själv när jag inte klarar av intrycken utan att bli störd eftersom alla är upptagna med diskussioner sinsemellan.

Min väninna, jag kommer att kalla henne Nina i den här bloggen eftersom jag är lite småhemlig, är en fantastiskt vacker kvinna. Jag hymmlar inte med att jag är bisexuell och just Nina har jag alltid varit väldigt attraherad av. Faktum är att innan jag slog mig till ro som hennes väninna var jag förälskad i henne.

Hon är snygg, hon har just den typen av kurvig välproportionerlig kropp som jag alltid dragits till och hon har just den sortens ansikte som får mig och resten av världens befolkning att smälta. Ändå tycker hon själv att hon ser fruktansvärd ut. Ändå får hon en fullkomlig kris och vill gå och dö så fort de ska på krogen. Ändå känner hon ofta ett oerhört bittert ovilligt hat gentemot alla tjejer som råkar vara smalare än henne och råkar få ragg på krogen.

Jag älskar henne, som en vän nuförtiden måste jag påpeka, och det driver mig till vansinne att se det här. Jag skulle vilja umgås mer med henne och festa med henne men det blir så svårt för jag får panik när jag ser det här hända med henne.

En människa som i övrigt är så stark, självmedveten och klok låter sig falla ner i det avgrungsdjup som vårat utseendesfixerade samhälle grävt. Jag önskar bara att hon kunde se på sig själv ur mina och andras ögon för bara en kort sekund och se vad vi ser. Jag önskar bara att hon kan fördriva sina inre demoner och förstå att hon duger...

Hennes dåliga självförtroende sitter så långt djupare än den ytan hon ofta skyller på och det vet hon själv. Jag önskar jag kunde ge henne verktygen att förgöra den rösten som viskar självhatiska budskap i hennes hjärta
, verktygen för att bygga upp ett självförtroende som accepterar henne som hon är, med allt gott och allt ont. Varje centimeter sidenmjuk hy och varje valk, för allt är en del av henne och bygger upp en helhet. Inte bara gott, inte bara ont, men helt.

Och heleten, Nina, är en fantastisk människa i somliga människors ögon. Välj att lyssna på dom människorna, för ingen på den här jorden är perfekt och ingen på den här jorden är omtyckt av alla. Lär dig bara att lyssna på dom som tycker du är fantastisk och framförallt, lär dig själv att tycka att du är super. Vi ser bara det du väljer att visa oss och älskar dig. Du ser allt från första parkett, behind the scenes. Det kan ju inte vara annat  än fantastiskt...

Just du läser inte det här, för du vet inte att min blogg finns. Men kanske någon som du läser det här och kanske i alla fall överväger att lära sig att tycka om sig.

Jag har inte heller ett fantastiskt självförtroende, men jag har bestämt mig för att allt som är, gott och ont, är faktiskt jag och jag har insett att jag faktiskt tycker om människan jag är. Alla yttre omständigheter kanske inte är som jag önskar ha dom, men det som är jag, det älskar jag. Det som räknas, det älskar jag. Kriser kommer och kriser går, men min kärlek till den jag är består och studsar tillbaka.


Jag är allt annat än perfekt, men jag har min charm. ;)

Så fort jag vred om nyckeln och började gå nerför trappan började jag känna pulsen gå upp. Fem steg utanför porten började jag känna mig illamående och yr men vägrade vända tillbaka. Vart var jag på väg? Jag skulle gå och handla mjölk.

Jag visste att jag inte mådde särskillt bra idag, men den överväldigande ångesten som grep tag i mig när jag gick ut var jag inte beredd på. Jag trodde verkligen inte att det var en dålig dag på det sättet. Det var länge sedan jag fick så kraftig ångest av att gå utanför mitt hem och jag påminns ännu en gång om hur oberäknerligt det är. Hur ska jag någonsinn kunna leva ett stabilt liv med ett regelbundet jobb om jag helt plötsligt utan någon större förvarning inte klarar av att gå ut?

Jag gick hela den 10 minuter långa promenaden till Lidl, handlade mina förnödenheter och gick hem. Något som borde var så enkelt förvandlades till en slags mardröm. Ljud och synintryck som överröstade mina egna tankar, en mage som hotade vända sig ut och in och en yrsel som vägrar ge med sig.

Jag fummlade med nycklarna men fick till sist upp min dörr, snubblade in och rev i panik av mig ytterkläder och skor, ser till att dörren är låst bakom mig innan jag lägger mig på hallgolvet och bara flämtar, försöker få världen att sluta snurra. Jag tänkte på alla människor jag mötte när jag var där ute, som säkert inte ens kunde se att inom mig blåste en tsunami fram. Jag tänkte på vad de faktiskt såg när de tittade på mig. En tjock tjej som går runt och ser trött och sur ut antagligen. Jag ligger där säkert en kvart, sliter av mig mina kläder, det känns som att de kväver mig, som om strumporna stryper min lufttillförsel.

När min andning började kännas hanterbar, när det inte kändes som att jag skulle spy om jag rörde på mig, klev jag upp på svaga ben och tog mig till sovrummet. Pyjamasbyxorna och ett myslinne åkte på och håret satte jag upp i en tofs, så jag kunde känna svalkan från det ständigt öppna sovrumsfönstret mot min nacke. Jag lade mig på sängen en kort stund innan jag gick till vardagsrummet och satte mig vid datorn.

Jag blev fullkomligt tagen på sängen av det här. Det har inte vairt så här på väldigt länge. varför var det såhär idag? Igår hade jag inga problem med att gå till cafeét på hörnet och sen vidare till magdansen medans idag var det som en slags febrig mardröm att ens gå till mataffären. Jag är inte skakad av händelsen som sådann, jag har varit där så många gånger att det inte känns så främmande, det jag är chockad av är att det kom så plötsligt.

Jag har tänkt så mycket på min framtid på sistone och faktiskt sett ett ljus över horisonten vad gäller mitt liv. Jag har börjat att planera min rehabilitering och mina studier, speciellt de här senaste dagarna. Jag har börjat känna en entusiasm över att ha ett mål, om så bara ett litet sådant som snarare är ett delmål av ett större mål jag inte riktigt fått i sikte ännu. Dagens lilla tur till affären kastar en mörk skugga över mina framtidsplaner. Kommer jag någonsinn kunna få det att fungera?

Jag vill tro på mina framtidsplaner, men min hjärna gör det verkligen inte lätt för mig...

Igår var jag på kalas och som vanligt har jag ingen bakfylla. Jag har aldrig haft en bakfylla i vanlig mening. Jag och min älskling förfestade med grabbarna lite och sen gick vi hem till en annan kompis och festade vidare. Jag blev fullare än jag varit på flera år och fortfarande ingen bakfylla. jag brukar fundera ibland hur mycket jag egentligen ska dricka innan jag får bakfylla. Det känns nästan dåligt att inte behöva lida för fyllan som de flesta andra gör. Som att jag en dag kommer att gå alla bakfyllors moder och dö på fläcken.

Klockan var närmare fyra innan jag och min älskling, efter ett par timmar av djupa diskussioner och kärleksförklaringar, kom i säng och jag somnade fort. Jag kommer knappt ihåg att jag lade huvudet på kudden ens en gång. Det är här det sjuka börjar.

Jag vaknar, pigg och utvilad strax innan åtta på morgonen. Vad gör jag sen? jo jag stället mig och bakar bröd så det ska finnas frukost till Älskling när han vaknar eftersom jag åt det sista brödet. Det bara kan inte vara normalt att reagera såhär på fylla! Men ändå är det så jag alltid reagerat.

Jag dricker inte ofta.  Jag tar aldrig alkohol till maten, jag har aldrig klarat av kombinationen mat och alkohol av någon anledning. På ett år, om man ska se till något slags medeltal, så dricker jag kanske en gång i månaden, på sin höjd. Enligt min egen logik borde det innebära att jag är mer intolerant till alkohol än om man dricker oftare. Om kroppen är ovan vid giftet borde det ta hårdare. Samtidigt är det lika logiskt att om kroppen mår tiptop eftersom det inte får i sig så mycket gift har den större kapacitet till att göra sig av med giftet fort. Oavsett varför så sover jag djupt och vaknar mer utvilad än jag varit på länge om jag haft en kanonfylla kvällen innan. Jag sover kort och koncist. ;)

Det jag däremot råkar ut för är något som jag kallar för"social bakfylla". Den som läst mina andra blogginlägg vet att det kräver en ganska stor mängd energi för mig att umgås socialt. Det har inte att göra med att jag inte tycker om att umgås, det är tvärtom. Jag älskar människor, det är bara det att jag blir väldigt trött av att ha dem omkring mig. På en fest är det i regel många människor och festen i sig passar mig väldigt bra som socialt umgängessätt. Det kanske låter ologiskt för dig men låt mig förklara. På en fest, i alla fall de jag besöker, finns massor av de människor jag tycker om samlade på en och samma plats. Jag sparar jättemycket energi på att vara jättesocial vid ett tillfälle snarare än att samla upp energin vid säg 15 separata tillfällen. Dessutom ligger det inte någon press på mig som "samtalspartner" eller "underhållare", eftersom det finns så många andra människor där kan jag bara smälta in och finnas stundtals när en diskussion eller situation jag inte kan delta i bryter ut. Däremot finns det en väldigt stor baksida.

Den sociala bakfyllan är det som händer mig i flera dagar, ibland upp till en vecka, efter att jag varit på en fest eller likartad social tillställning. När min mentala, sociala energi är fullkomligt tömd och jag helt enkelt inte orkar träffa folk. Naturligtvis spelar fyllans kemi in på det där också. Även om jag inte har en traditionell bakfylla, så har jag ju fortfarande fått i mig samma gift och det giftet påverkar människan generellt i upp till en vecka efterås bland annat genom att öka ångest och störa sömnen och allt vad det är. Så den "veckobakfylleångesten" måste ju påverka den sociala bakfyllan och förstärka den, men jag känner att det är viktigt att poängtera att den kommer oavsett om jag druckit något eller inte.

Ett intressant fenomen och ett uttryck jag hoppas sprider sig, det här med "social bakfylla", för jag är övertygad om att det är många som upplever den.

I övrigt så var festen väldigt trevlig och vi hade många oerhört  givande diskussioner om samhället, kvartslivskriser och utanförskap. Det är så skönt att diskutera sådanna ämnen med människor som inte befinner sig i min situation men som tycker precis som jag. Det finns hopp för framtiden... ;)

Jag har ett problem, eller snarare så har andra ett problem med mig. Folk antar ibland att jag tror att jag är bättre än dom och att jag skryter mycket. Varje gång jag får höra det blir det som en chock, jag blir svag och får ont i bröstet i dagar. Jag har alltid sett mig som en god människa. Aldrig en perfekt människa, men med de goda avsikter. Aldrig bättre än någon annan, men ofta annorlunda. Kanske oftast sämre än andra dessutom, mitt självförtroende är knappast tiptop.

Mitt problem ligger i mitt sätt att tala och kommunicera, något jag har svårigheter med till den grad att det faktiskt räknas som ett handikapp. Människor utgår ifrån att jag menar allt exakt som det låter, eftersom jag är väldigt begåvad i språk, men faktum är att jag i just tal har oerhört svårt för att uttrycka mig på rätt sätt. En annan bidragande faktor är att mitt rent fysiska sätt att tala ofta låter tillkonstlat och arrogant enligt många, och det är oerhört frustrerande eftersom jag aldrig faktiskt menar det så. Jag är bara inte bra på socialt umgänge, och jag försöker ofta poängtera det för min omgivning och de säger att det är trams, jag är ju hur bra som helst på att umgås men sen när dessa missförstånd börjar uppdagas så är det ingen som tänker på att jag faktiskt har ett handikapp i den sfären. Jag har ofta samma problem med humor. Ofta tror folk att jag skämtar eller är ironisk fast så inte är fallet, ofta tvärtom också, att jag är ironisk när jag i själva verket är uppriktig. Ofta när jag diskuterar en sak med någon försöker jag förklara samma sak på flera olika sätt, för att se vilket sätt som verkar få personen att förstå. Det resulterar ofta i att jag i deras ögon säger emot mig själv, när jag i själva verket försökt använda flera olika sätt avv förklara en och samma sak...

Jag har aldrig upplevt att jag skryter mycket, men kanske beror det bara på min definition av ordet? Jag har alltid utgått ifrån att en person som skryter gör det för att liksom överglänsa någon annan. När jag "skryter" så är det för att överglänsa mig själv. Jag har ofta svårt att få vardagen att fungera ordentligt, och när jag väl lyckas med något, eller har köpt något fint blir jag så oerhört glad och maskerar faktiskt inte den glädjen. När jag är glad över det jag gjort eller det nya jag köpt så berättar jag det för folk. Jag blir glad och vill liksom dela med mig av glädjen, inte trycka ner någon annan som inte kan sy lika bra till exempel. Hur ska det vara svårt att förstå? Varför ska en människa per automatik anta att alla i första hand vill varandra ont?

Jag börjar ana att människor hellre antar ont om andra än gott, på grund av sina egna osäkerheter. Jag läste någon gång, jag minns inte vart, att i de flesta fall när en människa säger att någon tror sig vara så mycket bättre än de är, så handlar det snarare om att personen som säger det känner sig sämre och liksom projicerar det på den andra. Och så undrar människor varför jag inte orkar vara social.... Det kräver så fantastiskt mycket energi att klara av att umgås med människor eftersom jag hela tiden måste försöka vakta vad jag säger och hur jag säger det.

Jag börjar ana att jag behöver flytta till sydligare breddgrader, där jantelagen inte styr och där ingen människa får slappna av och bara vara, för här i kalla norden måste vi akta oss för att verka nöjda och glada ens för en kort sekund. Man får ju inte riskera att verka bättre än vad man är....

Kanske dags för den där Asperger-utredningen min förra läkare och jag diskuterade en del....