En dagbok, en läxbok och en ångestfylld dikt

Otroligt nog. De flesta lördagkvällar brukar man vid den här tiden höra hög musik och socialt kallprat från de omkringliggande lägenheterna. Ikväll är det ovanligt tyst. Visste jag inte bättre hade jag trott att det var måndagskväll..

Jag har just kommit hem från en fest. Fest är kanske ett starkt ord, vi var 6 pers som satt och mös hemma hos min bästa väninna med lite alkohol på bordet. Vi hade det mysigt. Det var på väldigt lagom nivå. De andra skulle vidare ut på krogen sedan men jag är inte riktigt krogmänniska och väljer att gå hem till mig istället.  På den här nivån klarar jag av att umgås betydligt oftare. Vi är få nog för att jag ska klara av sinnesintrycken men tillräckligt många för att jag inte ska behöva märkas så mycket. Jag kan bli tyst och gå in i mig själv när jag inte klarar av intrycken utan att bli störd eftersom alla är upptagna med diskussioner sinsemellan.

Min väninna, jag kommer att kalla henne Nina i den här bloggen eftersom jag är lite småhemlig, är en fantastiskt vacker kvinna. Jag hymmlar inte med att jag är bisexuell och just Nina har jag alltid varit väldigt attraherad av. Faktum är att innan jag slog mig till ro som hennes väninna var jag förälskad i henne.

Hon är snygg, hon har just den typen av kurvig välproportionerlig kropp som jag alltid dragits till och hon har just den sortens ansikte som får mig och resten av världens befolkning att smälta. Ändå tycker hon själv att hon ser fruktansvärd ut. Ändå får hon en fullkomlig kris och vill gå och dö så fort de ska på krogen. Ändå känner hon ofta ett oerhört bittert ovilligt hat gentemot alla tjejer som råkar vara smalare än henne och råkar få ragg på krogen.

Jag älskar henne, som en vän nuförtiden måste jag påpeka, och det driver mig till vansinne att se det här. Jag skulle vilja umgås mer med henne och festa med henne men det blir så svårt för jag får panik när jag ser det här hända med henne.

En människa som i övrigt är så stark, självmedveten och klok låter sig falla ner i det avgrungsdjup som vårat utseendesfixerade samhälle grävt. Jag önskar bara att hon kunde se på sig själv ur mina och andras ögon för bara en kort sekund och se vad vi ser. Jag önskar bara att hon kan fördriva sina inre demoner och förstå att hon duger...

Hennes dåliga självförtroende sitter så långt djupare än den ytan hon ofta skyller på och det vet hon själv. Jag önskar jag kunde ge henne verktygen att förgöra den rösten som viskar självhatiska budskap i hennes hjärta
, verktygen för att bygga upp ett självförtroende som accepterar henne som hon är, med allt gott och allt ont. Varje centimeter sidenmjuk hy och varje valk, för allt är en del av henne och bygger upp en helhet. Inte bara gott, inte bara ont, men helt.

Och heleten, Nina, är en fantastisk människa i somliga människors ögon. Välj att lyssna på dom människorna, för ingen på den här jorden är perfekt och ingen på den här jorden är omtyckt av alla. Lär dig bara att lyssna på dom som tycker du är fantastisk och framförallt, lär dig själv att tycka att du är super. Vi ser bara det du väljer att visa oss och älskar dig. Du ser allt från första parkett, behind the scenes. Det kan ju inte vara annat  än fantastiskt...

Just du läser inte det här, för du vet inte att min blogg finns. Men kanske någon som du läser det här och kanske i alla fall överväger att lära sig att tycka om sig.

Jag har inte heller ett fantastiskt självförtroende, men jag har bestämt mig för att allt som är, gott och ont, är faktiskt jag och jag har insett att jag faktiskt tycker om människan jag är. Alla yttre omständigheter kanske inte är som jag önskar ha dom, men det som är jag, det älskar jag. Det som räknas, det älskar jag. Kriser kommer och kriser går, men min kärlek till den jag är består och studsar tillbaka.


Jag är allt annat än perfekt, men jag har min charm. ;)