En dagbok, en läxbok och en ångestfylld dikt

Otroligt nog. De flesta lördagkvällar brukar man vid den här tiden höra hög musik och socialt kallprat från de omkringliggande lägenheterna. Ikväll är det ovanligt tyst. Visste jag inte bättre hade jag trott att det var måndagskväll..

Jag har just kommit hem från en fest. Fest är kanske ett starkt ord, vi var 6 pers som satt och mös hemma hos min bästa väninna med lite alkohol på bordet. Vi hade det mysigt. Det var på väldigt lagom nivå. De andra skulle vidare ut på krogen sedan men jag är inte riktigt krogmänniska och väljer att gå hem till mig istället.  På den här nivån klarar jag av att umgås betydligt oftare. Vi är få nog för att jag ska klara av sinnesintrycken men tillräckligt många för att jag inte ska behöva märkas så mycket. Jag kan bli tyst och gå in i mig själv när jag inte klarar av intrycken utan att bli störd eftersom alla är upptagna med diskussioner sinsemellan.

Min väninna, jag kommer att kalla henne Nina i den här bloggen eftersom jag är lite småhemlig, är en fantastiskt vacker kvinna. Jag hymmlar inte med att jag är bisexuell och just Nina har jag alltid varit väldigt attraherad av. Faktum är att innan jag slog mig till ro som hennes väninna var jag förälskad i henne.

Hon är snygg, hon har just den typen av kurvig välproportionerlig kropp som jag alltid dragits till och hon har just den sortens ansikte som får mig och resten av världens befolkning att smälta. Ändå tycker hon själv att hon ser fruktansvärd ut. Ändå får hon en fullkomlig kris och vill gå och dö så fort de ska på krogen. Ändå känner hon ofta ett oerhört bittert ovilligt hat gentemot alla tjejer som råkar vara smalare än henne och råkar få ragg på krogen.

Jag älskar henne, som en vän nuförtiden måste jag påpeka, och det driver mig till vansinne att se det här. Jag skulle vilja umgås mer med henne och festa med henne men det blir så svårt för jag får panik när jag ser det här hända med henne.

En människa som i övrigt är så stark, självmedveten och klok låter sig falla ner i det avgrungsdjup som vårat utseendesfixerade samhälle grävt. Jag önskar bara att hon kunde se på sig själv ur mina och andras ögon för bara en kort sekund och se vad vi ser. Jag önskar bara att hon kan fördriva sina inre demoner och förstå att hon duger...

Hennes dåliga självförtroende sitter så långt djupare än den ytan hon ofta skyller på och det vet hon själv. Jag önskar jag kunde ge henne verktygen att förgöra den rösten som viskar självhatiska budskap i hennes hjärta
, verktygen för att bygga upp ett självförtroende som accepterar henne som hon är, med allt gott och allt ont. Varje centimeter sidenmjuk hy och varje valk, för allt är en del av henne och bygger upp en helhet. Inte bara gott, inte bara ont, men helt.

Och heleten, Nina, är en fantastisk människa i somliga människors ögon. Välj att lyssna på dom människorna, för ingen på den här jorden är perfekt och ingen på den här jorden är omtyckt av alla. Lär dig bara att lyssna på dom som tycker du är fantastisk och framförallt, lär dig själv att tycka att du är super. Vi ser bara det du väljer att visa oss och älskar dig. Du ser allt från första parkett, behind the scenes. Det kan ju inte vara annat  än fantastiskt...

Just du läser inte det här, för du vet inte att min blogg finns. Men kanske någon som du läser det här och kanske i alla fall överväger att lära sig att tycka om sig.

Jag har inte heller ett fantastiskt självförtroende, men jag har bestämt mig för att allt som är, gott och ont, är faktiskt jag och jag har insett att jag faktiskt tycker om människan jag är. Alla yttre omständigheter kanske inte är som jag önskar ha dom, men det som är jag, det älskar jag. Det som räknas, det älskar jag. Kriser kommer och kriser går, men min kärlek till den jag är består och studsar tillbaka.


Jag är allt annat än perfekt, men jag har min charm. ;)

Jag satt och läste aftonbladet med alla sina artiklar om tragedi och förödelse när jag hittade en notis som fick mig att le stort.

Aftonbladet: De fick inte betalt - slog sönder bygget

Gud så uppfriskande! Människor som har lite jävlar anamma och står på sig när de själva vet att de har rätt. Visserligen var detta i West Sussex men jag kunde ha svurit på att det var i grannbyn hemma i Finland.......

... i alla fall om man får tro Rent Hus. Alla vet nog vad Rent Hus är för program. Programmet där två härliga käcka städdamet (just det, damer, inte tanter) hjälper en person som har låtit sitt hem förfalla bortom alla gränser. Jag älskar det här programmet.

Det finns de som tycker det här är förnedringstv har jag sett men det begriper jag faktiskt inte alls. Det är faktiskt en hälsofara att ha sitt hem så smutsigt som de här hemmen är och det svenska folket behöver faktiskt lära sig ett och annat om städning. En väninna till mig hade sitt hem väldigt smutsigt i många år och var konstant sjuk och förkyld. En dag när jag var hos henne fick vi ett ryck och började städa hos henne. Sedan dess har hon hållit lägenheten ganska städad och har hör å häpna dessutom hållit sig frisk. Jag säger inte att jag är en städguru, gud vet att jag inte har ork att hålla det superstädat hemma hos mig heller, men min poäng är att ibland behöver man någon som hjälper en för att komma igång och att ett renare hem faktiskt spelar roll för hälsan. Dessutom tycker jag inte att tanterna är elaka, jag vet inte vad folk fått det ifrån? De är ju hur rara och hjälpsamma som helst, de bara säger att det är skitigt när det är skitigt.

Jag har inte alltid varit särskillt ordningsam och är egentligen inte det nuförtiden heller men jag har alltid velat ha det städat omkring mig. Att jag inte alltid orkar eller kan motivera mig är något jag får leva med, men de stunder jag orkar då jäklar blir det rent hus. Att städa är väldigt tillfredsställande, speciellt om det är riktigt smutsigt. Man får så väldigt tydliga resultat och väldigt snabbt. Man får en känsla av att man gjort något bra, att man har skapat ordning snarare än tagit bort oordning. Jag är ganska huslig av mig när jag väl orkar och trivs med det.

Rent Hus är ett program som behövdes. Jag tror att många av de "husliga konsterna" har fallit i glömska. Människor idag har glömt bort hur man får rent spisen eller får bort kalkfläckar med annat än fruktansvärda kemikalier som inte är bra vare sig för oss själva eller naturen.

Varje onsdag klockan åtta sätter jag mig framför TVn och myser åt hur hur de här underbara kvinnorna hjälper alla de stackars människor som någonstans på vägen tappat kontrollen över sin röra, för jag vet hur det är själv att vara i den där röran som man helt enkelt inte klarar av att reda ut själv och jag vet också hur det är att stå med ett rent och fräscht hem. Hjälper dessa människor får är ovärdelig.

Alla dessa små husmorstips som man får på köpet är guld värt dessutom. Alla dessa små knep och recept som säkerligen var god mor kände till på det glada femtiotalet men som helt enkelt inte förs vidare längre om man inte förhör gamla släktingar eller letar på biblioteket.

Tänk att man kan använda såpa till så mycket. Det är ju bara att slänga alla rengöringsmedel man har och byta ut dom mot såpa, bikarbonat, citronsyra och ättiksprit så klarar man av allt livet har att erbjuda. Miljövänligare än alla illaluktande kemiska städprodukter dessutom.

Viva la Rent Hus!

Jag vill börja med en artikel på Aftonbladet som fick mig att fnissa lite....

Aftonbladet: Misshandlades - med en igelkott

Nu vet jag inte om jag kallar det misshandel att få någonting kastat på sig, misshandel är väl ändå en mer hands-on akt? Det kallas väl misshandel men jag skulle nog vilja se ett nytt ord eller uttryck för akten att just kasta något på någon med önskan att tillfoga skada. Misskast kanske? ;) Människor är ävldigt kreativa varelser när det komemr till sätt att skada varandra mend et här tog nog priset i min bok. Stackars igelkott dock, de är ju så fina små djur och gör dessutom väldigt mycket nytta i våra trädgårdar.

Word to the wise: Ta hand om dina igelkottar så slipper du ormar. Ge dom inte mjölk dock, det är väldigt vanligt med laktosintolerans bland igelkottar.

Åh gud så deprimerande det var att se ut genom fönstret när jag vaknade imorse. Det började snöa igår och jag hoppades innerligt att det skulle vara slut på eländet innan jag vaknade. Det ahr förvisso slutat snöa, men min värld är täckt med ett blött snötäcke som jag definitivt kunde kalra mig utan.

Jag är fortfarande sjuk dessutom. Inte jättesjuk, feber har jag ingen utan jag har mest ont i halsen, är lite svullen och pinas av en allmän sjukdomskänsla. Jag orkar sitta vid datorn och sitta och sy och då är det betydligt mer uthärdligt att vara sjuk. Det tråkigaste är att jag troligtvis inte orkar delta i dansen imorgon eftermiddag men jag tänker gå på lektionen likväl. Det är ju trots allt det sista "riktiga" lektionstillfället innan sista gången. Sista gången är inte ett lektionstillfälle direkt, då kommer vi visa upp vår dans för nybörjargruppen och de kommer visa upp sin för oss. Sen är det mingel och fika som gäller och det är ju väldigt mysigt.

Min plan är att ha dräkten färdig tills dess så jag får brodera tills fingrarna blöder, vilket de gör, har gjort och kommer att göra igen. Pärlnålar är tunna och vassa, jag rekommenderar inte folk som är så fumliga som jag att använda dem utan att vidta säkerhetsåtgärder...

Jag köpte tyg till att sy en hudfärgad body at tha under dräkten för att slippa känna sig så naken. Köpet gjorde jag på ebay i slutet på förra veckan och igår kom paketet fram. Tyget var perfekt, bättre än jag hade hoppats på. Nu är ju den stora frågan om huruvida jag ska dekorera den med lite strass och pärlor eller inte? Jag ska sy bodyn först och bestämma mig sen. Vore kul att göra något diskret kring naveln. Jag har klippt ut delarna till kjolen ur det guldfrägade kringklade tyget och har påbörjat dekoration av bältet. Jag känner att det faktiskt går bra och de tär inte alls orealistiskt att tro att jag hinner klart till nästa vecka. Det känns så roligt at tha någon specifik tillställning att sy till, även om det inte är så att det på något vis är ett måste, de flesta kommer nog ha sina vanliga träningskläder på sig och det är vad jag hade förra året på avslutningen också men jag tyckte det skulle vara lite roligt att liksom fira avslutningen lite extra den här gången.

Så fort jag vred om nyckeln och började gå nerför trappan började jag känna pulsen gå upp. Fem steg utanför porten började jag känna mig illamående och yr men vägrade vända tillbaka. Vart var jag på väg? Jag skulle gå och handla mjölk.

Jag visste att jag inte mådde särskillt bra idag, men den överväldigande ångesten som grep tag i mig när jag gick ut var jag inte beredd på. Jag trodde verkligen inte att det var en dålig dag på det sättet. Det var länge sedan jag fick så kraftig ångest av att gå utanför mitt hem och jag påminns ännu en gång om hur oberäknerligt det är. Hur ska jag någonsinn kunna leva ett stabilt liv med ett regelbundet jobb om jag helt plötsligt utan någon större förvarning inte klarar av att gå ut?

Jag gick hela den 10 minuter långa promenaden till Lidl, handlade mina förnödenheter och gick hem. Något som borde var så enkelt förvandlades till en slags mardröm. Ljud och synintryck som överröstade mina egna tankar, en mage som hotade vända sig ut och in och en yrsel som vägrar ge med sig.

Jag fummlade med nycklarna men fick till sist upp min dörr, snubblade in och rev i panik av mig ytterkläder och skor, ser till att dörren är låst bakom mig innan jag lägger mig på hallgolvet och bara flämtar, försöker få världen att sluta snurra. Jag tänkte på alla människor jag mötte när jag var där ute, som säkert inte ens kunde se att inom mig blåste en tsunami fram. Jag tänkte på vad de faktiskt såg när de tittade på mig. En tjock tjej som går runt och ser trött och sur ut antagligen. Jag ligger där säkert en kvart, sliter av mig mina kläder, det känns som att de kväver mig, som om strumporna stryper min lufttillförsel.

När min andning började kännas hanterbar, när det inte kändes som att jag skulle spy om jag rörde på mig, klev jag upp på svaga ben och tog mig till sovrummet. Pyjamasbyxorna och ett myslinne åkte på och håret satte jag upp i en tofs, så jag kunde känna svalkan från det ständigt öppna sovrumsfönstret mot min nacke. Jag lade mig på sängen en kort stund innan jag gick till vardagsrummet och satte mig vid datorn.

Jag blev fullkomligt tagen på sängen av det här. Det har inte vairt så här på väldigt länge. varför var det såhär idag? Igår hade jag inga problem med att gå till cafeét på hörnet och sen vidare till magdansen medans idag var det som en slags febrig mardröm att ens gå till mataffären. Jag är inte skakad av händelsen som sådann, jag har varit där så många gånger att det inte känns så främmande, det jag är chockad av är att det kom så plötsligt.

Jag har tänkt så mycket på min framtid på sistone och faktiskt sett ett ljus över horisonten vad gäller mitt liv. Jag har börjat att planera min rehabilitering och mina studier, speciellt de här senaste dagarna. Jag har börjat känna en entusiasm över att ha ett mål, om så bara ett litet sådant som snarare är ett delmål av ett större mål jag inte riktigt fått i sikte ännu. Dagens lilla tur till affären kastar en mörk skugga över mina framtidsplaner. Kommer jag någonsinn kunna få det att fungera?

Jag vill tro på mina framtidsplaner, men min hjärna gör det verkligen inte lätt för mig...

Nu har jag låtit det gå mer än en dag sen mitt senaste inlägg igen. Fy skäms på mig! Men jag anser att jag faktiskt har något legitimt att skylla på. Jag har varit väldigt inne i sömnaden. Min magdanstopp börjar verkligen ta form nu och man blir så inspirerad när man börjar se resultat av det man pysslar med. Det ligger pärlor och paljetter överallt i rummet och man har ren tur varje steg man tar utan att få en nål i foten. Men nog om det, jag tänkte ägna ett inlägg specifikt åt detta innan helgens slut, med bilder och allt.


Nu vill jag prata finsk musik, närmare bestämt en låt som jag föll för i somras som jag helt enkelt inte kan låta bli att älska. Den är.... Ja vad ska man säga? Den faller under kategorin pop/rock antar jag, med folkmusiktoner. Texten är fantastisk i sin enkelhet samtidigt som den är väldigt komplex. Jag tänkte att jag ska försöka att översätta den för er som inte kan finska, men eftersom min egen finska är ringrostig när man kommer in på "svåra ord" så kan jag inte garantera att den är korrekt. Dessutom försvinner mycket av poesin i översättningen...

---