En dagbok, en läxbok och en ångestfylld dikt

Så fort jag vred om nyckeln och började gå nerför trappan började jag känna pulsen gå upp. Fem steg utanför porten började jag känna mig illamående och yr men vägrade vända tillbaka. Vart var jag på väg? Jag skulle gå och handla mjölk.

Jag visste att jag inte mådde särskillt bra idag, men den överväldigande ångesten som grep tag i mig när jag gick ut var jag inte beredd på. Jag trodde verkligen inte att det var en dålig dag på det sättet. Det var länge sedan jag fick så kraftig ångest av att gå utanför mitt hem och jag påminns ännu en gång om hur oberäknerligt det är. Hur ska jag någonsinn kunna leva ett stabilt liv med ett regelbundet jobb om jag helt plötsligt utan någon större förvarning inte klarar av att gå ut?

Jag gick hela den 10 minuter långa promenaden till Lidl, handlade mina förnödenheter och gick hem. Något som borde var så enkelt förvandlades till en slags mardröm. Ljud och synintryck som överröstade mina egna tankar, en mage som hotade vända sig ut och in och en yrsel som vägrar ge med sig.

Jag fummlade med nycklarna men fick till sist upp min dörr, snubblade in och rev i panik av mig ytterkläder och skor, ser till att dörren är låst bakom mig innan jag lägger mig på hallgolvet och bara flämtar, försöker få världen att sluta snurra. Jag tänkte på alla människor jag mötte när jag var där ute, som säkert inte ens kunde se att inom mig blåste en tsunami fram. Jag tänkte på vad de faktiskt såg när de tittade på mig. En tjock tjej som går runt och ser trött och sur ut antagligen. Jag ligger där säkert en kvart, sliter av mig mina kläder, det känns som att de kväver mig, som om strumporna stryper min lufttillförsel.

När min andning började kännas hanterbar, när det inte kändes som att jag skulle spy om jag rörde på mig, klev jag upp på svaga ben och tog mig till sovrummet. Pyjamasbyxorna och ett myslinne åkte på och håret satte jag upp i en tofs, så jag kunde känna svalkan från det ständigt öppna sovrumsfönstret mot min nacke. Jag lade mig på sängen en kort stund innan jag gick till vardagsrummet och satte mig vid datorn.

Jag blev fullkomligt tagen på sängen av det här. Det har inte vairt så här på väldigt länge. varför var det såhär idag? Igår hade jag inga problem med att gå till cafeét på hörnet och sen vidare till magdansen medans idag var det som en slags febrig mardröm att ens gå till mataffären. Jag är inte skakad av händelsen som sådann, jag har varit där så många gånger att det inte känns så främmande, det jag är chockad av är att det kom så plötsligt.

Jag har tänkt så mycket på min framtid på sistone och faktiskt sett ett ljus över horisonten vad gäller mitt liv. Jag har börjat att planera min rehabilitering och mina studier, speciellt de här senaste dagarna. Jag har börjat känna en entusiasm över att ha ett mål, om så bara ett litet sådant som snarare är ett delmål av ett större mål jag inte riktigt fått i sikte ännu. Dagens lilla tur till affären kastar en mörk skugga över mina framtidsplaner. Kommer jag någonsinn kunna få det att fungera?

Jag vill tro på mina framtidsplaner, men min hjärna gör det verkligen inte lätt för mig...