Kärleken
Rufsig i håret och halvt påklädd sitter jag vid datorn och skriver. Mitt hjärtas solsken står i duschen och jag kan itne annat än bara le. MIn älskling är här nu, hos mig igen efter två veckors abstinens. Lyckan finns i hans famn, och inatt ska jag spendera varje sömnigt ögonblick där. Trygg....Förälskad.. Hans... Åhh vad bra allt kan kännas ibland, i de där små lyckliga ögonblicken när man bara glömmer bort hur mycket skit det finns i världen.
Godnatt bloggen min, vi hörs imorogn....
Godnatt bloggen min, vi hörs imorogn....
Pendelkärlek.
Imorgon är det torsdag. Torsdagar innebär generellt i huvudsak en sak för mig: Magdans. Just den här torsdagen innebär förutom magdansen att min älsklingkommer tillbaks till mig. Det är så att min älskling bor nära 4 timmars tågresa ifrån mig. Det är inte permanent, det här med distansen, men ett nödvändigt ont i åtminstone ett par månader till. Han studerar där, men han kommer ursprungligen från samma stad som jag. I 9 månader har vi levt i det här pendlarförhållandet och det är skönt att det börjar gå mot sitt slut.
Distansförhållanden är i allmänhet dödsdömda. När jag var yngre var jag ofta involverad i distansförhållanden, en bieffekt av internetberoende och svårigheter på det sociala planet med att komma andra människor nära annat än ytligt. Hjärtslitande kärlek, själadödande abstinens. Jag har alltid varit en väldigt passionerad människa, speciellt när jag var yngre och levde i den dimma som alltid omgett mitt sinne innan jag fick medicineringen jag tar än idag. Varje känsla tog mig helt på sängen varje gång jag kände den, såväl ilska som glädje och självklart sorg. När min älskling var hos mig fanns ingenting annat än vi två, när min älskling var ifrån mig fanns ingenting förutom en tomhet som hotade kväva mig. Många människor har starka känslor, men för en person med ADHD tar varje känsla en som om det vore första gången man kände den. Föreställ dig att det är första gången du någonsinn är ifrån någon du älskar varje gång du är ensam....
Men även för en "vanlig" människa är ett distansförhållande i allmänhet ett dåligt val. Oavsett hur mycket vi vill tro att vi är intellektuella varelser och att vi är förälskade i själen och hjärnan, så har vi också en rent fysisk kärlek. Jag talar inte bara om behovet av sex, även om känslan har sitt urpsrung i det. Aldrig är jag så förälskad och lycklig som när jag känner min älskling nära mig och känner hans doft, och det är ett allmänt faktum att kärleken förstärks och hålls vid liv av kroppskontakt och alla kemiska signaler våra kroppar utsöndrar. Så i allmänhet, ett förhållande som är baserat på att man träffas mycket sällan har inte särskillt stora framtidsutsikter.
Varför klarar sig somliga distansförhållanden då? Det kan självklart finnas många olika anledningar men i huvudsak handlar det om att det finns en framtid som lovar annat än pendelkärlek. Om man finner varandra på internet till exempel, och bor säg på varsinn ände av landet och har ett varsitt liv i sina varsinna städer som man inte har planer på att lämna, är det inte särskillt troligt att man håller i längden. Som när jag var tonåring och mina älsklingar var tonåringar och vi hade skola i många år framöver i våra varsinna ändar av landet och aldrig kunde träffas mer än på sin höjd en vecka i månaden. Dödsdömt.
När jag och min älskling blev förälskade förra sommaren oroade jag mig mycket för hur det skulle kännas med distansen eftersom jag har dåliga erfarenheter av den. Vi möttes i början av sommaren och hade nära 3 månader på oss att verkligen bygga en stark bas för våran kärlek och tilltro till varandra vilket var mer än bara bra timing, det måste nästintill varit meningen i någon slags grand scheme of things. Så när hösten väl kom och relationen blev ett distansförhållande så visste vi vad vi hade att vänta när hans studerande väl tog honom tillbaka till vår gemensamma hemstad, en stad han skulle återvända till så småningom oavsett om jag hade funnits i hans liv eller inte. Distansen kändes inte permanent och oöverkomlig redan i början som det ananrs gör när man kastar sig in i ett distansförhållande, utan som en tillfällig omständighet som troligtvis bara gjort vår relation starkare.
Allt kanske låter som osammanhängande babbel, men det jag i gurnd och botten menar är att om man har en stark bas i en relation, så gör distansen gott för en relation. När man går igenom svårigheter tillsammans blir man faktiskt mer sammanbundna och om man får längta lite efter varandra emellanåt kommer man ihåg vem man faktiskt älskar, vad man har att förlora, istället för att börja ta varandra för givet som man lätt gör i en relation där man istället kväver varandra med sitt konstanta medberoende umgänge.
Långt tråkigt inlägg för att säga det jag egentligen bara ville säga: Jag älskar min sötnos och jag är så galet lycklig över att jag har honom. Jag är förbannat tacksam över vilken fantastiskt bra relation vi har och att vi kan prata så öppet om allt.
Imorogn baby, imorgon. <3
Distansförhållanden är i allmänhet dödsdömda. När jag var yngre var jag ofta involverad i distansförhållanden, en bieffekt av internetberoende och svårigheter på det sociala planet med att komma andra människor nära annat än ytligt. Hjärtslitande kärlek, själadödande abstinens. Jag har alltid varit en väldigt passionerad människa, speciellt när jag var yngre och levde i den dimma som alltid omgett mitt sinne innan jag fick medicineringen jag tar än idag. Varje känsla tog mig helt på sängen varje gång jag kände den, såväl ilska som glädje och självklart sorg. När min älskling var hos mig fanns ingenting annat än vi två, när min älskling var ifrån mig fanns ingenting förutom en tomhet som hotade kväva mig. Många människor har starka känslor, men för en person med ADHD tar varje känsla en som om det vore första gången man kände den. Föreställ dig att det är första gången du någonsinn är ifrån någon du älskar varje gång du är ensam....
Men även för en "vanlig" människa är ett distansförhållande i allmänhet ett dåligt val. Oavsett hur mycket vi vill tro att vi är intellektuella varelser och att vi är förälskade i själen och hjärnan, så har vi också en rent fysisk kärlek. Jag talar inte bara om behovet av sex, även om känslan har sitt urpsrung i det. Aldrig är jag så förälskad och lycklig som när jag känner min älskling nära mig och känner hans doft, och det är ett allmänt faktum att kärleken förstärks och hålls vid liv av kroppskontakt och alla kemiska signaler våra kroppar utsöndrar. Så i allmänhet, ett förhållande som är baserat på att man träffas mycket sällan har inte särskillt stora framtidsutsikter.
Varför klarar sig somliga distansförhållanden då? Det kan självklart finnas många olika anledningar men i huvudsak handlar det om att det finns en framtid som lovar annat än pendelkärlek. Om man finner varandra på internet till exempel, och bor säg på varsinn ände av landet och har ett varsitt liv i sina varsinna städer som man inte har planer på att lämna, är det inte särskillt troligt att man håller i längden. Som när jag var tonåring och mina älsklingar var tonåringar och vi hade skola i många år framöver i våra varsinna ändar av landet och aldrig kunde träffas mer än på sin höjd en vecka i månaden. Dödsdömt.
När jag och min älskling blev förälskade förra sommaren oroade jag mig mycket för hur det skulle kännas med distansen eftersom jag har dåliga erfarenheter av den. Vi möttes i början av sommaren och hade nära 3 månader på oss att verkligen bygga en stark bas för våran kärlek och tilltro till varandra vilket var mer än bara bra timing, det måste nästintill varit meningen i någon slags grand scheme of things. Så när hösten väl kom och relationen blev ett distansförhållande så visste vi vad vi hade att vänta när hans studerande väl tog honom tillbaka till vår gemensamma hemstad, en stad han skulle återvända till så småningom oavsett om jag hade funnits i hans liv eller inte. Distansen kändes inte permanent och oöverkomlig redan i början som det ananrs gör när man kastar sig in i ett distansförhållande, utan som en tillfällig omständighet som troligtvis bara gjort vår relation starkare.
Allt kanske låter som osammanhängande babbel, men det jag i gurnd och botten menar är att om man har en stark bas i en relation, så gör distansen gott för en relation. När man går igenom svårigheter tillsammans blir man faktiskt mer sammanbundna och om man får längta lite efter varandra emellanåt kommer man ihåg vem man faktiskt älskar, vad man har att förlora, istället för att börja ta varandra för givet som man lätt gör i en relation där man istället kväver varandra med sitt konstanta medberoende umgänge.
Långt tråkigt inlägg för att säga det jag egentligen bara ville säga: Jag älskar min sötnos och jag är så galet lycklig över att jag har honom. Jag är förbannat tacksam över vilken fantastiskt bra relation vi har och att vi kan prata så öppet om allt.
Imorogn baby, imorgon. <3
