Mardrömmar om syndafloden
Jag är nyvaken. Sådär nyvaken att jag fortfarande har grus i ögonen och är ostadig på benen men jag var tvungen att skynda mig till datorn medans jag fortfarande minns min mardröm.
Jag var hos mina föräldrar, de bor på landet och jag tror att jag av någon anledning hade flyttat hem till dom. Min farbror och hans fru hade köpt ett hus på andra sidan vägen från mina föräldrar och farmor hade kommit på besök på obestämd framtid. Min bror, som är 21 år, var den irriterande lilla snorungen han var när han var 10 igen. Stämningen var märklig, vi hade ingen tv på, eller radio, eftersom vi på något vis visste att de inte skulle fungera. Det var grå himmel, kallt och snöfläckigt landskap och alla var liksom stressade, men i förnekelse om det. Alla skulle packa resväskor, men det var som att det var oklart om vi skkulle resa någonstans. Jag försökte övertala alla om att vi måste resa, eller snarare fly, för katastrofen är ett faktum. I falskt självbevarande förnekelse övertygar dom mig att ta det lugnt, det är ingen fara. Jag minns att jag har diskussioner med min far om teknik, om möjligheter att använda en slags vattenpump till att hålla en inte helt vattentät större behållare tom på vatten. Vattnet som rinner in på grund av att det är otätt fyller en viktig funktion i att syresätta rummet/behållaren som alltså är helt under vatten. Jag diskuterar möjligheterna att skapa en sådann här miljö i vådan ladugård som i huvudsak består av metall och betong, och att vi faktiskt borde sätta fart. han ser diskussionen som en rent hypotetisk sådann och småler mest.
Jag sitter i köket och ser ut genom fönstret, långt där borta, vid granntomten som är kanske en halv kilometer bort, ser jag hur det börjar välla fram en salgs trögflytande grumlig vit massa. Trögflytande på grund av all sö och smuts den spränger upp från marken framför sig. Jags kriekr ut i ren panik att det är dags, nu kommer det, det händer verkligen. Skynda er! För helvete, jag har försökt varna er! Vi kommer aldrig hinna i tid! Varför gjorde ni inte som jag sa, varför förnekade ni det som var oundvikligt?
Förnekelsen föll som torn i Washington DC, alla började ila runt i ren panik och försökte packa alla de saker som de älskade mest. De flesta hade redanb sina resväskor i alla fall framplockade, och plocket lite småsaker osm rena kläder i dom, alla utom jag. Jag var arg, förtvivlad, besviken på såväl mig själv som de omkring mig. Jag som kämpat för att få dom att förstå att undergången faktiskt är nära och att vi måste packa hade inte gjort något själv för att min älskade familj hade lagt så mycket krut på att övertyga mig om att ta det lugnt, som om min oro var samma meningslösa oro jag får över små löjliga vardagssaker som.
Jag fumlar, skriker, gråter, snubblar, letar, skyfflar, i panik försöker jag hitta alla de saker som är små nog att kunna ta med mig, alla de saker som betyder mest för mig och som går ner i en resväska. Jag minns kylan av vattnet, det når oss upp till knäna och vi har packat våra väskor men har nu ingenstans att faktiskt ta med oss dom till. Jag minns hur vattnet stiger och stiger, vad alla hade på sig för kläder, känslan när det iskalla vattnet når höjden av mina bröst, mina axlar....
Huga... otäck dröm, och psykologiskt oerhört intressant. Jag måste äta frukost niu, men återkommer sernare för att ge mig på en analys av drömmen. Drömmar är hjärnans sätt att bearbeta information och känslor och den här drömmen innehåller så mycket som är så självklart för mig men soms agt, frukost. Jag är en sådann människa som vaknar hungrig. Frukost är ett måste, på återseende!
Jag var hos mina föräldrar, de bor på landet och jag tror att jag av någon anledning hade flyttat hem till dom. Min farbror och hans fru hade köpt ett hus på andra sidan vägen från mina föräldrar och farmor hade kommit på besök på obestämd framtid. Min bror, som är 21 år, var den irriterande lilla snorungen han var när han var 10 igen. Stämningen var märklig, vi hade ingen tv på, eller radio, eftersom vi på något vis visste att de inte skulle fungera. Det var grå himmel, kallt och snöfläckigt landskap och alla var liksom stressade, men i förnekelse om det. Alla skulle packa resväskor, men det var som att det var oklart om vi skkulle resa någonstans. Jag försökte övertala alla om att vi måste resa, eller snarare fly, för katastrofen är ett faktum. I falskt självbevarande förnekelse övertygar dom mig att ta det lugnt, det är ingen fara. Jag minns att jag har diskussioner med min far om teknik, om möjligheter att använda en slags vattenpump till att hålla en inte helt vattentät större behållare tom på vatten. Vattnet som rinner in på grund av att det är otätt fyller en viktig funktion i att syresätta rummet/behållaren som alltså är helt under vatten. Jag diskuterar möjligheterna att skapa en sådann här miljö i vådan ladugård som i huvudsak består av metall och betong, och att vi faktiskt borde sätta fart. han ser diskussionen som en rent hypotetisk sådann och småler mest.
Jag sitter i köket och ser ut genom fönstret, långt där borta, vid granntomten som är kanske en halv kilometer bort, ser jag hur det börjar välla fram en salgs trögflytande grumlig vit massa. Trögflytande på grund av all sö och smuts den spränger upp från marken framför sig. Jags kriekr ut i ren panik att det är dags, nu kommer det, det händer verkligen. Skynda er! För helvete, jag har försökt varna er! Vi kommer aldrig hinna i tid! Varför gjorde ni inte som jag sa, varför förnekade ni det som var oundvikligt?
Förnekelsen föll som torn i Washington DC, alla började ila runt i ren panik och försökte packa alla de saker som de älskade mest. De flesta hade redanb sina resväskor i alla fall framplockade, och plocket lite småsaker osm rena kläder i dom, alla utom jag. Jag var arg, förtvivlad, besviken på såväl mig själv som de omkring mig. Jag som kämpat för att få dom att förstå att undergången faktiskt är nära och att vi måste packa hade inte gjort något själv för att min älskade familj hade lagt så mycket krut på att övertyga mig om att ta det lugnt, som om min oro var samma meningslösa oro jag får över små löjliga vardagssaker som.
Jag fumlar, skriker, gråter, snubblar, letar, skyfflar, i panik försöker jag hitta alla de saker som är små nog att kunna ta med mig, alla de saker som betyder mest för mig och som går ner i en resväska. Jag minns kylan av vattnet, det når oss upp till knäna och vi har packat våra väskor men har nu ingenstans att faktiskt ta med oss dom till. Jag minns hur vattnet stiger och stiger, vad alla hade på sig för kläder, känslan när det iskalla vattnet når höjden av mina bröst, mina axlar....
Huga... otäck dröm, och psykologiskt oerhört intressant. Jag måste äta frukost niu, men återkommer sernare för att ge mig på en analys av drömmen. Drömmar är hjärnans sätt att bearbeta information och känslor och den här drömmen innehåller så mycket som är så självklart för mig men soms agt, frukost. Jag är en sådann människa som vaknar hungrig. Frukost är ett måste, på återseende!
Kommentarer
Trackback
